Idag fick jag väcka min lilla dotter vid halv åtta eftersom vi skulle åka iväg till staden där jag växte upp, för att hälsa på min lillasyster och lillebror. Hon bökade i sömnen från 03 och framåt så jag trodde helt klart att hon skulle vilja äta kring 06 som vanligt ;). Men sen fanns ingen tid för morgonbloggning så here we go!
Somrig topp på mamman idag (H&M förra året), tänk vad mycket piggare man känner sig tack vare lite färg!
Conversetiden är här!
Första roadtrippen själv med bebis, och det gick alldeles strålande (är bara en sju mil sådär men ändå ;))
Mötte upp mina fina småsyskon och vi gick till ett café där vi hängde i ett par timmar. Urmysigt!!
Idun ♥ morbror och moster
Det är alltid med blandade känslor jag åker in i den här staden. Staden där jag växte upp och har både så många hemska och härliga minnen. Vi pratar alltid om det vi har varit med om på ett eller annat sätt, jag och mina småsyskon, och det är väl en viktig del för att bearbeta och lägga bakom. Jag är så glad för att vi kan prata med varandra, men också för att vi genom åren har vågat prata med utomstående. Några få som fått förtroendet, även om de inte fått veta riktigt allt, men som hjälpt oss att hålla oss över ytan. Många luckor kan vi fylla i med hjälp av varandra – när jag bodde hemma och var den ”utsatta” var de fortfarande små (när jag var 18 var de 8 och 6) och när de fick det jobbigt hemma fanns jag alldeles för långt bort. Det känns så fruktansvärt att jag inte fattade mer, fanns där mer och att allt efter ”mig” behövde hända. Kommer aldrig glömma natten när min lillasyster ringde mig och grät i andra änden av luren, när mamma skrek i bakgrunden och hotade döda henne, att polis och social kontaktades men ändå gjordes alldeles för lite. Socialen hjälpte inte alls utan menade att deras pappa som då bodde över 100 mil bort skulle göra något. Hur skulle han kunna göra det mitt i natten med två små barn hemma? Jag fick veta i efterhand av min bror att han till och med bott på gatan några nätter när de kastades ut, han ville inte be om hjälp? Känner igen det såå väl.. Lillasyster som hade världens finaste pojkvän och bodde där. Men alltså. Socialen som inte gjorde mer?! Det är hur jag har blivit bemött av socialtjänsten här i småland och hur socialtjänsten i norr har agerat, eller rättare sagt bristen på agerande från deras sida, som gör att jag går just socionomutbildningen. Jag ska ALDRIG tvivla på barns berättelser, alltid ta deras parti från början, för man ljuger inte om sånt, man gör liksom inte det. Blir arg bara jag tänker på att de inte trodde på mig för att jag hade högsta betyg i skolan, inte visade några andra tecken på att jag hade det dåligt hemma. Det borde ha räckt med min berättelse. Det krävs otroligt mycket för att man som barn ska ta avstånd från sin förälder på riktigt. För oss handlar det om misshandel, både psykisk och fysisk, det handlar om hot och kränkningar under många många år och det handlar om en mamma som fått fängelsestraff för det hon har gjort.
Även om jag saknar att ha en mamma så vet jag att jag, mina syskon och mina barn har det bättre utan henne. Men jag kommer aldrig förstå hur man kan välja bort sina barn, eller såklart ens såra sina barn till den grad att man får fängelsestraff för det. Mitt hjärta går sönder varje gång mina barn är ledsna och hemska tanke om det skulle vara jag som på något vis sårar dom. För att det ska bli så, ett relationsavslut, krävs det mer än att man bara ”tycker lite olika” eller inte ”riktigt kommer överens”. Vi har inte haft kontakt på nästan 3 år men jag vet att hon har avtjänat sitt fängelsestraff och jag vet att det är tal om utredning för schizofreni och adhd. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det blir så, att hon får diagnos och medicin och en dag kanske hon faktiskt förstår vad hon har gjort? Med en sån diagnos skulle jag förstå varför. Tanken på att det måste finnas en diagnos är nog det enda som höll mig från att gå under, jag intalade mig att det måste vara så för att hon skulle bete sig så som hon gjorde. Om dagen med en diagnos kommer och jag och mina småsyskon skulle få frågan om förlåtelse, då skulle en del av mig som aldrig riktigt slutar att göra ont, göra mindre ont. Men som det är nu har jag det bättre utan. Det jag varit med om gör mig på många sätt till en bättre mamma, det är jag säker på. Alltså inte att jag är bättre än någon annan på något vis, men jag tror att det gjort mig mer ödmjuk inför vad mammarollen innebär och att jag aldrig någonsin skulle ta den eller mina barn för givna. Ärren påminner mig om det ofta ofta. För mig är det en ära att få ha mina barn i mitt liv och deras kärlek är det dyrbaraste jag har, och min högsta önskan är att för alltid få fortsätta vara en del av deras liv.
Det här inlägget som Elaine Eksvärd skrev är något jag tycker alla borde läsa. För oss som valt bort en förälder är det skönt att läsa att det finns de som verkligen förstår. Och för de som har haft turen att ha bra föräldrar få en tankeställare om hur bra de har haft det, och hur man faktiskt inte bör uttrycka sig kring oss som inte har haft det lika bra i föräldralotteriet. Det finns nog inget som gör så ont som släktingar som förminskar det vi har varit med om. Jag förstår att man inte kan förstå, men att förminska är inte okej. Jag kan till exempel aldrig fullt ut förstå hur det känns för någon som blivit våldtagen eftersom jag själv aldrig har blivit det, men jag väljer att alltid ha förståelse för de som har. F och M är två av dom som hela tiden velat förstå och framför allt trott på det jag sagt, utan att tvivla en sekund och det är jag evigt tacksam för. Jag hade en släkting som skrev något om att vi kan väl lösa det, det är så tråkigt att det har blivit som det är? Hon hade lite svårt för sin svärmor för de tyckte och tänkte väldigt olika… JA, det ÄR jättetråkigt på alla vis men som sagt, det här handlar om så sååå mycket mer än att vi tycker olika. Det krävdes som sagt en fängelsedom med fängelsestraff för att historian i vårt fall skulle få ett slut. Så mycket, och i så många år som vi aldrig slutade hoppas och lät det fotsätta i hopp om förändring,… Det är alltså ganska så mycket mer än att ha olika åsikter, det handlar såklart ofta om nedbrytande och rentav skadliga relationer.
Nu ska jag och min älskade Idun ut på en promenad i vårsolen och njuta av hur BRA vi har det. Här och nu. Tillsammans. Min älskade familj betyder verkligen allt för mig. Utan dom är jag inte jag.
Jag kommenterar sällan nuförtiden, men kikar in så gott som dagligen när jag kan. Din berättelse berörde mitt hjärta och jag fattar inte hur man som förälder kan göra sinabarn illa. Din kärlek till dina barn lyser tydligt igenom här på bloggen. Det syns i både text och på bilder. Du kommer hjälpa många barn i ditt jobb sedan, någon vuxen som har erfarenhet och förstår vad de säger och kanske ibland inte kan säga pga rädsla. Du är otrolig Evelina! Varm kram
Kärlek till dig! Kan aldrig sätta mig in i hur du haft det, men försöker iaf tänka mig. Gud ja, mitt hjärta går sönder av tanken om mina barn vore olyckliga, finns inget viktigare än ens barn, och även andras barn. Du är en sååå bra mamma å syster!
Jag ska också ge mina barn det JAG aldrig fick.
En trygg uppväxt med varma ord och känslan att man duger precis som man är!
Jag skapar nya fina traditioner med mina barn och min blivande man.
Den onda cirkeln slutar här och nu.
Jag har som du klarat mej bra och det fanns ingen som anade ngt.
Man är skyldig sina barn att gå vidare, även om det kryper upp till ytan ibland.
Jag blev vuxen fort och det yttrar sej idag med ett oerhört kontrollbehov som jag dagligen jobbar med.
Men jag väljer livet, det positiva, fina och roliga vänner.
Jag har sållat både bland vänner och familj .
Jag tror på dej E…precis som jag tror på mej själv.
Stor kram!
<3
<3
Skulle vilja skriva tusen stöttande ord om det jobbiga du/ni varit med om men jag finner inga värdiga ord..
Nöjer mig med att säga att bilden på Idun och din syster är sååå otroligt fin! <3
Många, varma kramar till dig Evelina! ❤️
Så starkt av dig att skriva om detta. Vill bara ge dig världens största kram ♡
Svårt att läsa utan att kommentera det du skrivit. Det gör verkligen ont i hjärtat att läsa din text och även vetskapen av hur många barn som far illa i sitt hem, som borde vara den tryggaste platsen.
Underbart att du har din familj och fina människor i ditt liv.
Kram
Kram på dig fina Evelina ♡
Jag tänker som du när man håller i ett litet barn och barnet kanske gråter(jag är enbart faster till en tjej) mitt hjärta gråter när jag ser att jag inte kan göra något för att stoppa gråten. När min fasters tös hade fått en spruta i benet och var lite öm gjorde jag allt för att se till att inte komma åt det lilla benet..
Jag förstår verkligen inte hur man kan skada någon, barn som vuxen, djur eller natur=(
En sak har jag lärt mig, ser jag ett barn så ger jag dem ALLTID ett leende och ett hej, ett barn ska bli sedd oavsett om det är av en granne eller om vi bara handlar i samma butik:)
Åh vad berörd jag blev av detta, finaste Evelina! Jag har också valt bort en förälder och blir ofta bemött av samma reaktioner, otroligt frustrerande och ledsamt. Jag är övertygad om att dem en dag kommer känna ånger och inse sitt misstag. Du är väldigt modig som vågar skriva om det öppet. Jag är inte riktigt där än (10 mån sen sista kontakten) men du ser på min mail vem jag är. Stor kram <3
Du är så stark! Det är synd att du har behövt bli så stark men jag tror att det är det som har gett dig din underbara inställning till livet. På något sätt har man alltid ett val här i livet, du kunde ha gått vidare i rakt motsatt riktning och blivit arg och bitter MEN du valde annorlunda. Du har valt att starta den här otroligt fina bloggen som varje dag pushar och inspirerar dina medmänniskor att kliva upp ur sängen och se varje dag som en möjlighet istället för ett måste. Du inspirerar mig att tänka ett varv till och istället för att fastna i gamla hjulspår och bli som en del av mina medmänniskor har blivit – bittra och arga.
Du har skapat en fin familj och uppfostrar dina barn efter samma härliga filosofi. Du är stark och går din egen väg, du tar ingen skit och ger ingen skit. Istället för att förmörka världen så gör du den till ett ljusare och trevligare ställe – och det är jag tacksam för. Jag fastnar lite i mina formuleringar, vet inte hur jag ska skriva för att få fram det jag vill ha sagt men jag hoppas du förstår.. Ingen har rätt att döma dig för de val du har gjort! Stor kram från mig 🙂 <3
Vilken text, gjorde mig alldeles tårgögd. styrkekramar till er, vilken tur att dina småsyskon fick just dig till storasyster och att ni har varandra. kram
Finner inga ord! Stor kram till dig Evelina! Vilken styrka du besitter!
Storkram till dig som vågar och vill dela med dig av detta!!
I’ve been reading your blog for a really long time and I’m a little bit ashamed to say it but this is the first time I’m commenting. I love your blog and your wonderful attitude! You are so strong and brave!! And I can’t thank you enough for being so open about your mom. It is the best support for many of us!!
Kramar till dig! Och du kommer passa perfekt i din kommande yrkesroll. En mer omtänksammare och kärleksfull person är svår att hitta ❤
[…] En hade en mamma som misshandlade henne och hennes syskon så till den grad att det blev fängelse. […]
Vad otroligt modigt och starkt av dig Evelina att vara öppen med det här. Blir så imponerad av dig, och alla andra, som bryter mönster och agerar för ett bättre samhälle. Vill ge dig världens största kram! Vilken fantastisk mamma dina barn har fått <3<3 <3
Wow, tack för att du delade med dig av den här berättelsen helt öppet. Jag blir så inspirerad av personer som er som klarar er igenom något såhär svårt och ändå väljer att möta livet med kärlek och glädje. Vilka fantastiska personer du och dina syskon verkar vara! Återigen, wow. Och vilken SÖT bild på din lillasyster och din dotter! Glädje!
Många kramar från en imponerad tjej.
Stor kram till dig! Du kommer göra ett galant jobb sen! Det finns en organisation jag följer på Facebook, BRY heter den och är till för just alla utsatta barn där samhället sviker på precis det sätt du skriver om…de söker efter folk som vill hjälpa till så där kanske du vill vara med
Det är tur att ni syskon har varandra.
Det är helt sjukt. Tyvärr är jag inte förvånad att socialen inte gjorde något. Det skall bara inte vara så. Jag har inga egna barn men har en systerdotter som är allt för mig, skulle något hända henne… Ja jag skulle ställt upp så mycket jag bara kan. Inget barn skall vara med om fysisk eller psykisk misshandel. All kärlek till dig och dina syskon! <3
Så starkt av dig att berätta. Hjälper oss som också haft det tufft. Tack!
Tur att man får skapa sig ett eget liv till slut och få chansen att vara lycklig.
Önskar dig allt gott!
Kram!