Torsdag och avresedag! Och näst sista jobbdagen för året! Även om jag får jobba lite varje dag fram till jul ändå med tanke på hjulkalendern, men det känns ju inte så jobbigt och kan lika gärna skötas från sängen.
Vi var uppe med tuppen (aka Mange) redan vid 6 och tog sen en lugn morgon innan förskolan. Jag tog en senare buss och planerar att försöka sluta kring 14 idag så jag får några timmar till med Elion innan han åker vid 18. Sova nära hjälpte nog en väldans massa, för avskedet kändes jobbigare igår än nu! Haha och sova nära… Elion är helvild när han sover just nu, han ramlade ur sängen två gånger inatt. Man kan ju tro att det är för att vi var tre personer i en 1.60 säng men samma sak hände när han sov själv i sin egna säng häromnatten ;)… Tur att han nästan vänder i luften och inte ens får ont!
Han har i alla fall sagt att han kommer ringa från Norrland och säga att han saknar mig. Tar det med en nypa salt när han säger så för prata i telefon är inte hans starka sida precis haha. Men, han lovar även att han ska älska mig i Norrland också :).
Min älskade lille kille som just nu längtar mest efter julafton och sommar säger han. Lik sin mor haha ;)… Foto Nadja!
Vinnaren av en skruvdragare från Bosh:
Cecilia says:
Jag själv önskar mig en övernattning på ett hotell över en natt så vi kan bara ta det lugnt med våra barn och bara ro om varandra,men det lär inte hända då ekonomin inte tillåter!sen en inflyttning i vårat hus med våra 2 barn,nu har vi bott hos min pappa i 5 månader:((
Ha det bra Evelina och ta hand om dig å pojkarna:))
Vinnaren av en hårfön från Babyliss:
DeMarkey says:
Jag gissar på att alla stämmer. Jag hittade inte svaren någonstans men jag letade ihjäl mig. Behöver verkligen en hårtork för min brann upp för någon vecka sedan och vi är tre tjejer med långt hår i familjen, vi duschar och badar alltid på kvällarna och får lägga oss med fuktigt hår.
Tack för en fin blogg Eve.
Maila mig tjejer! 🙂
Kommentera (2)
Julmat, Elionjulpynt, julklappar, julmusik, juleljus, julklappslek… Mysig onsdagskväll! Och inatt får Elion sova hos oss, så jag får ligga nära honom så här sista natten på väldigt länge.
Bonde söker fru nu! Peter Jöback får vila rösten lite efter att ha sjungt för mig precis hela dan ;)…
Kommentera (3)Hej onsdag och hej fantastiska människor som kikar in här. Alltså mitt inlägg igår. Era kommentarer. Hade aldrig kunnat tänka mig att det skulle beröra så. Vilket ju är knäppt egentligen, för det som står är ju helt galet men som sagt min vardag förr och på nåt sätt nu lika enkelt att prata om som typ vilken middag vi brukade äta oftast. Haha okej inte riktigt så kanske nej… För er som haft en bra uppväxt är sånt här säkert svårt att förstå och relatera till och det jag skrev kanske nästan är svårt att tro är sant. Det som sårat mest genom alla år är nog människorna som inte trott eller tror på mig, för helt ärligt finns det nog ingen mer ärlig person än mig. På riktigt, jag är helt gaalet ärlig! Det känns varmt i hjärtat när ni lämnar fina ord och peppar och stöttar. Igår fick jag många meddelanden och mess från vänner och bekanta som inte visste att det var så illa. Fick världens finaste mail från min minsta lillebror… Jag blir tårögd av alla fina ord, rörd av all omtanke. Det är väl också en följd av det här, jag har svårt att förstå när andra vill göra något fint för mig eller säger fina saker, svårt att ta till mig att det är till mig. Vad mycket kärlek som kan komma ur något så här hemskt! Vilket är precis det jag önskar, så det på nåt sätt inte ska ha skett i onödan. M frågade mig hur det kändes, att ha skrivit inlägget. Skönt var det första ordet som jag kom att tänka på. Det är så skönt att ha bearbetat det så pass att jag nu kan prata öppet om det så här. Mina småsyskon har det såklart inte, men de kommer ju nyss ifrån det hemska medan jag har haft drygt 8 år på mig att hantera alla känslor som kommer efteråt.
Till er som skrivit och som varit eller är i samma situation. Ni får gärna maila mig om ni vill. Jag finns här för er om ni behöver någon som lyssnar. Det kan vara otroligt givande att få prata av sig till någon utomstående som kan komma med andra perspektiv. Som ser på saken ur andra vinklar. Det är lätt att bli ”hemmablind”. Jag har varit det. Till er som redan mailat, jag lovar att svara även om det kanske inte blir nu de närmsta dagarna. All kärlek till er ❤
Idag är det dan före dan. Dan före dan som Elion åker till Norrland med sin pappa. Passande att tomten hälsat på inatt så vi kan ha minijul innan han åker, han och jag och M. Min älskade lilla familj.
❤
Kommentera (8)Nu ska jag skriva mitt mest privata inlägg någonsin tror jag. Det är otroligt blottande och rätt svårt att sätta ord på det som sårat och förstört för mig mest, under många år. Nu är det rätt tid att berätta om det. Jag är redo och på nåt sätt känner jag att jag måste skriva det här. För att få fram min sida, som jag ser på saken. För att kanske någon kan läsa och relatera. Agera? Förstå? Hjälpa? Härda ut? För min egen skull också för att min, vår version ska komma fram. Jag önskar att hennes ord inte hade sån makt längre, så att de suddar ut relationer som inte har någon som helst anledning att suddas ut. Men på nåt sätt förvånas jag inte längre av det. Så länge hon finns kommer det vara så här och jag är bara glad att VI, jag och mina småsyskon är fria från henne. Många gånger när jag varit ledsen och inte velat skriva varför har det berott på detta. På det som hänt kring min mamma. För ett år sen ungefär polisanmälde jag henne, av rädsla för att hon skulle skada mina syskon fysiskt. Mer än hon redan gjort. Skadat oss alla psykiskt har hon alltid gjort, och det kan jag nog tycka är ännu värre, för det är svårare att bevisa och sätter ärr på ett helt annat sätt men ja… Detta är alltså min version, och jag skriver den mycket för att min sanning ska komma fram. Kanske även för att de som jobbar på socialen ska få lite ris för att de inte har gjort ett jävla skit rent ut sagt (inte under alla år och alla gånger jag har haft kontakt med dom) men också för att det kanske kan hjälpa någon i liknande situation. Jag inser att jag ju ändå har en viss makt genom min blogg. Jag hoppas att detta på något sätt kanske kan hjälpa åtminstone en människa? Jag VET hur ensam man kan känna sig, när det som borde vara en av de största stöttepelarna i livet trycker ner en totalt och inte en enda människa tror på en, eller hjälper. Den situationen mina syskon befann sig i för inte så länge sen, befann jag mig i fram tills jag flyttade hemifrån. När jag var 15 försökte jag få hjälp från socialen men de gjorde ingenting. Mer om det senare.
Läs den här artikeln till en början. Så får ni en liten inblick i vad det är som pågår.
För några veckor sen var detta nyheter i tidningar och på tv. Det är svårt för oss att greppa att det där är våra liv som berörs. Det är ju sånt ”som händer andra”. Men det kan hända överallt och hos vem som helst. Bakom stängda dörrar vet man ju faktiskt inte vad som pågår. Att läsa det där väckte många jobbiga känslor till liv. Det har varit jobbiga år, ja är ju fortfarande jobbigt även om jag sen ett år tillbaka inte har någon kontakt alls med min mamma. Hon är alltså polisanmäld för misshandel, ofredande och grov fridskränkning och det kommer bli rättegång. Det kommer såklart vara jobbigare än det som redan varit… Vi är redo, jag och småsyskonen. Vi gör det tillsammans och jag är noga med att visa att jag finns här för dem every step of the way. Kommer inte vika en millimeter för nu är jag starkare än nånsin och hon kan inte längre komma åt mig. Jag vet inte om jag kommer behöva vittna, både hoppas det och inte. Det kommer vara det tuffaste jag någonsin varit med om, om jag så bara är där för att stötta mina syskon men jag vet ju att mina syskon som är i fokus kommer ha det så mycket tuffare och för dom vill jag finnas på plats. Jag hoppas nånstans att detta ska leda till att hon blir dömd till den utredning och vård hon mest troligt behöver. För det är det som har fått mig att inte förlora hoppet under alla år. Hon måste vara psykiskt sjuk.
För mig är det helt otroligt ofattbart att vi i Sverige har en socialtjänst som är så tafatta, som inte har gjort NÅNTING för oss. Inte då, inte nu. De har varit helt värdelösa under alla år. Både i Småland och Norrbotten. Det som står i artikeln. Jag hade det så varje dag tills jag flyttade hemifrån i princip. Det var min vardag. Då var mina tre syskon så små att de var rätt skonade och jag tog hela smällen så att säga. Jag minns att mamma har använt fysiskt våld mot mig när jag var yngre, men aldrig när jag var större. Jag har alltid varit rätt stark i mig själv, och det tror jag att hon kände. Om hon hade slått mig hade jag mest troligt slått tillbaka. Men den där mobbningen, psykiska misshandeln. Den tär. Bröt ner mig många gånger om men jag slutade heller aldrig hoppas. Envis har jag alltid varit. Ihärdig. Det är nog det som har hjälpt mig och inte knäckt mig totalt. Jag slutade aldrig hoppas och varje gång jag sökte hjälp och fick kalla handen försökte jag bara fokusera på framtiden. Det skulle bli bra en dag. Men hjälp vad dålig hon har fått mig att känna mig. Skolan och musik var på riktigt min räddning. Jag fick MVG i i princip alla ämnen på grund av att jag grävde ner näsan i skolböckerna och satte på musik för att inte riktigt höra. Detta har nog även gjort mig stresstålig, om man ska se det positivt… När jag pluggade på kvällarna kunde min mamma gå runt i lägenheten och utanför min dörr och skrika i flera timmar. Allt kränkande ni kan tänka er, men framför allt sånt som väl biter rätt bra på en tonårstjej…. Vikt och utseende. På grund av henne har jag nog en väldigt skev bild av mig själv och även om det blivit bättre med åren tror jag inte att jag kanske nånsin kommer se mig själv med de ögon man ser på sig själv när man fått en trygg uppväxt. Detta har även gjort att jag värdesätter trygghet väldigt högt, och behöver väldigt mycket närhet. Kanske inte negativt i den bemärkelsen, men som jag är nu rent självförtroendemässigt borde jag ha varit för länge, länge sen. Jag har fått kämpa rätt hårt för att komma dit jag är idag och om jag kom undan med att vara lite försiktig och ha ett stort behov av närhet kan jag väl leva med det. Tiden läker kanske alla sår, men ärren finns liksom kvar.
När jag var 15 ORKADE jag inte längre. Rymde till min mammas ex och hans barn, han var som en extrapappa till mig. Socialen blev inkopplad. Hände ingenting. Ett litet tag senare försökte jag få hjälp hos kuratorn på skolan. HON TRODDE PÅ MIG! Förstår ni hur skönt det var? Har nog aldrig varit så glad och hoppfull som då. Till slut var hon tvungen att lämna över till socialen. Som fick prata med min mamma först. Detta är en av anledningarna till att jag tror att hon är psykopat, hon är så otroligt manipulativ och övertrevlig så ni kan inte ana. Så det blev platt fall för mig igen. Efter lång utredning satte dom stämpel ”tonårstrotsig” på mig. Kanske de hade lyssnat bättre om jag hade skolkat? Skitit i skolan? Varit bråkig? Börjat supa och röka? Jag vet inte. Har inte en aning! Ansåg dom bara att mammor inte kan göra sånt här? Men här snackar vi känsla av maktlöshet. Alla som känner mig kan nog hålla med om att jag inte var tonårstrotsig, det var liksom inte jag. Man hittar inte på såna saker om sin egen mamma, man gör inte det.
När jag blev fri, efter studenten och flyttade upp till Linköping släppte jag nog det hela lite. Satte på skygglapparna. Men såklart borde jag ju förstått att hon inte skulle sluta. För ungefär två år sen fick jag ett samtal från min lillasyster som kändes som en kalldusch. De hade det precis som jag hade haft det. Jag försökte peppa och stötta och erbjöd mig att ta kontakt med socialen om de ville. Det lugnade ner sig. Ett litet tag. Framåt hösten får jag ett sms från lillasyster. Ring mig. Det hade blivit värre. Jag orkar inte med skolan längre sa hon. DÅ kände jag att nu räcker det! Det här måste få ett slut här och nu. Det spårade dessutom rätt rejält den kvällen. Försökte ringa mamma om och om igen, hon svarade inte. Den kvällen kände jag att jag ska stå upp mot henne som aldrig förr. Det var nog nu. Nu har hon förstört tillräckligt, alldeles för mycket. Det var en knäpp helg men det lugnade ner sig igen. Det var lite så det fungerade när jag bodde hemma också, det var en riktig berg- och dalbana och kanske var det just det som gjorde att jag faktiskt orkade med. I de lugna perioderna kunde jag liksom tänka att det kanske inte var så farligt ändå? Kanske det är härifrån jag har min positivitet? Lugnet före stormen var det kanske framför allt den här gången för inte många veckor efter detta var det ännu en sån kväll men skillnaden var att nu var jag mitt bland hårda ord, våld och hot. Allt det där som jag själv var så ofta i. Men nu var det min lillasyster som ringde och grät och hade kvar mig på telefonen i flera timmar utan att mamma visste om det. Jag tror telefonlinjen var öppen mellan 12 och 03 eller nåt sånt? Så jag hörde allt. Minns att jag precis flyttat ifrån Fredrik då, låg i min säng och kände mig så jävla maktlös… Har nog aldrig önskat mig till en annan plats så mycket som då. Efter flera timmar, där jag bland annat hörde min mamma hota min lillasyster till livet kände jag bara att det här går ju inte! Det går inte! Jag vet inte vad hon är kapabel till att göra… Så jag ringde polisen. För hon gick också runt och yrade om polisen och jag visste helt ärligt inte vad hon talade sanning om och inte. Och där var bollen i rullning såklart. Socialen blev inkopplad igen, det blev utredning. Ännu en gång. Vad gjorde dom för att hjälpa mina syskon? Ingenting! Igen. Men mina syskon kom bort från mamma. De hade egentligen inget val för mamma förverkligade ett av sina hot om att kasta ut sina barn. Min lillasyster har tur som har bästa pojkvännen som hon fick bo hos och hans familj har varit fantastisk. Ena lillebror bodde på soffan hos kompisar. Min andra lillebror fick jag veta i efterhand att han bott både hemma hos skolpersonal men även UTOMHUS nån natt. Självklart har mitt hem varit öppet för dem precis hela tiden men det där avståndet…
Jag har fått veta att vissa (mammas släkt) tror att detta handlar om hämnd. Det gör det inte. Inte någonstans. Jag vill henne inget illa. De anklagar mig även för att vara ute efter pengar!? Helt ärligt så skiter vi alla fyra i pengar, hur kan man ens tänka på pengar när det handlar om såna här anklagelser? Min mamma är åtalad för allvarliga brott och HON tänker på pengar. Det säger rätt mycket va? Det enda jag gjorde var att ringa polisen mitt under nånting som hade kunnat sluta riktigt illa för att de skulle kunna stoppa innan det gick för långt. Sen har jag inte gjort nåt mer. Svarat när socialen har ringt till mig, blivit förhörd av polisen. Den personen som förhörde mig är för övrigt den person förutom min kurator i högstadiet som verkligen trodde på mina ord. Det är såna människor som gör att man inte förlorar hoppet. Hämnd är alltså inget jag pysslar med. Karma tror jag på däremot och det kan inte jag styra. Jag hoppas bara att allt detta kan leda till att hon får hjälp. De som tror annat har såklart bara fått höra min mammas version och den är jag helt övertygad om inte är till min fördel direkt. Men på riktigt. Man gör inte såhär mot sin egna mamma om det inte finns riktigt bra anledningar till det. DET borde även de socialarbetare jag varit i kontakt med insett. Jag är nog egentligen inte arg på någon annan förutom den kvinnan jag var i kontakt med på socialen för väldans massa år sen. HUR kunde hon inte tro på mig? Minns inte ens vad hon heter, men hon är anledningen till att jag själv ville arbeta inom socialtjänsten ett tag. För att jag ALLTID skulle tro på barnet ifråga. Är även arg på de från socialen i Luleå som sköt ifrån sig problemet förra hösten och inte gjorde nånting för att hjälpa mina syskon när de verkligen behövde deras hjälp. Till en början var jag rädd att mina småsyskon skulle vara arga på mig, för att jag är anledningen till att de blev fråntagna den lilla tryggheten de hade (även om den var så ostabil den kunde vara). Men när de flera gånger har tackat mig för att jag finns här för dom, det är en sån lättnad. När min lillebror i somras sa att det var det bästa som kunde hända, att han slutat skolka och röka, att han mår mycket bättre, då kände jag lite att om jag skulle dö där och då, då skulle jag dö lycklig. Jag har gjort skillnad. Tänk att jag fick chansen att förändra på det viset jag önskar att någon hade förändrat för mig. Jag hade gärna bott på fosterhem eller vad som helst, för allt är bättre än det där. Det är det enda jag fokuserar på när det känns jobbigt, att jag kunde förändra deras liv till det bättre.
Nu undrar ni kanske var min pappa var i det här? Helt ärligt så tror jag inte att han visste allt. Jag tror inte jag berättade allt för någon. Förutom kurator och socialen. Pappa bodde långt ifrån, jag ville inte flytta ifrån min stad och vänner. Det är så svårt att förklara för någon som inte varit med om liknande. Jag vet inte varför man stannar, jag vet inte varför man inte liksom släpper in vem som helst och ropar på hjälp. Men man gör inte det. Manipulation blandat med ett barns hopp om att få sin mammas kärlek till slut blandat med att hålla fast vid den lilla ynka tryggheten som ändå fanns i att ha ett rum i en lägenhet är kanske svaret på det. Vi visste ju liksom inget annat heller, vi växte upp och in i det. Att ha en mamma som misshandlar en varje dag kanske kan jämföras med de som misshandlas av en partner. Varför stannar de? Hoppet är där nånstans hela tiden antar jag. Nu däremot har jag förlorat allt hopp om att ha en mamma. För mig är hon ingenting och hon har aldrig heller brytt sig om Elion. Jag kommer svara på hans frågor om han har såna en dag, men han har en aktiv mormor i pappas fru och det är henne vi kallar mormor. Personer som har varit så galet viktiga i allt det här är bland annat P, min mammas ex. Sophie. Min enda vän som visste allt. Sophies mamma. Vicki som jag red hos. Så nånstans har jag aldrig varit ensam även om jag ofta kände mig väldigt ensam. Sen kom Fredrik och det är mycket tack vare honom jag har bearbetat allt som jag gjort. Han och hans familj är underbara och jag är glad att de kom in i mitt liv när jag behövde det som mest. Detta är också en anledning till att jag alltid vill ha F i mitt liv även om det nu är i form av en av mina bästa vänner. Jag kommer aldrig kunna förklara i ord hur tacksam jag är mot de som har stöttat upp mig i det här för det har inte alltid varit lätt att stå själv. M vet också det mesta om det här, vi pratade om det redan på vår första dejt! För är det något jag har lärt mig så är det att man aldrig ska vara rädd för att släppa in människor som bryr sig på riktigt, som finns där för en oavsett. Det är riktig kärlek och riktig vänskap. Lite är det ju så att genom att gå igenom tuffa saker får man lära sig just vilka människor det är man vill ha kvar i sitt liv. För de finns där och stöttar oavsett.
Ni kanske även kan förstå varför jag aldrig skulle tycka synd om Elion för att hans föräldrar är skilda? För mig hade det varit drömläge att bara ha det ”problemet”. Elion har en mamma och en pappa som älskar honom mest i hela världen, som aldrig nånsin skulle göra något för att medvetet såra honom. Att han nu även har en bonuspappa som också vill göra honom lycklig och som är en fantastisk förebild ser jag just som den bonus det är. Ännu en speciell person som finns där för honom. För mig finns det inte att vilja såra sitt eget barn. Jag kommer aldrig ha förståelse och kanske aldrig ens förlåta det som hänt, men jag har lärt mig leva med det och hoppas verkligen att hennes agerande beror på psykisk ohälsa. Kanske kan jag då förlåta. Men jag väljer att fokusera på att det jag varit med om har gjort mig till en bättre människa. Framför allt till en bättre mamma. Jag kommer aldrig ta mitt/mina barn för givet/givna och jag värdesätter att få ha en relation till Elion mer nu än vad jag kanske annars skulle gjort? Jag vet inte. Jag vet bara att jag har gjort det aktiva valet att inte låta detta förstöra mitt liv. Jag är glad att jag trots allt detta fortfarande ser på relationer som jag gör och vågar släppa in människor så tätt inpå. Jag tror fortfarande på det goda i alla människor. Att kärlek är det största som finns. Det ska hon inte få ta ifrån mig.
Så ni som har fantastiska föräldrar som älskar er och behandlar er så som ni förtjänar att bli behandlade. Visa uppskattning! Jag skulle vilja att ni alla gör något fint för mamma eller pappa som har funnits där. Ge en kram, en blomma, skriv ett sms, säg att du älskar dom. Jag hoppas att de även visar uppskattning till dig. Det är inte lätt att vara förälder, men oavsett hur jobbigt man tycker saker och ting är kan det ibland vara värt att stanna upp och vara tacksam. Känna tacksamhet. Visa tacksamhet. Jag är tacksam för att jag är precis just där jag är. Alltså det är inte många år sen som jag slutade slutade leta efter fel och problem i mitt vardagsliv liksom. Tänkte ofta ”ska det vara så här lätt att leva”?! Och visst är det inte lätt i den bemärkelsen alla gånger. Men man måste välja den vägen som ger energi. Som gör att man får energi även till de dagar som är dåliga. För de kommer! Men livet i sig ska inte kännas jobbigt. Det ska det inte. Livet är för kort för att inte följa sin magkänsla och göra de val som är bäst för en själv. Jag gjorde inte tillräcklig då, när jag var mitt i det, för att komma bort från min energitagare. Men nu har jag gjort val som får mig att må bra. Allt sker av en orsak. Jag skulle inte vara den jag är idag om jag inte varit med om det som hänt, och jag skulle aldrig vilja vara någon annanstans än just här. Jag är så otroligt lycklig idag. Det har varit en lång väg, men jag är på riktigt genomlycklig nu. Jag har förändrat mitt liv till det bättre. Och kanske jag även nu, efter väldigt många år kan göra skillnad även för andra. Jag hoppas och tror att allt detta onda kan leda till mycket bra.
En liten Evelina, ungefär lika gammal som Elion är nu tror jag? Med en mamma som aldrig riktigt var en mamma. Jag mår illa av tanken på att jag skulle såra Elion minsta lilla. Det finns inte. Never ever. Hur kan man förstöra för sitt egna barn? Nånting jag aldrig kommer att förstå. Men. Jag hatar inte min mamma. Skulle mer säga att jag är neutral mot henne. Hon förtjänar inte mig eller mina syskon eller Elion i sitt liv. Känner på något vis ändå tacksamhet mot henne för att hon fick mig. För annars hade jag inte varit där jag är nu. Även om vägen hit har varit riktigt, riktigt jobbig så älskar jag livet mer än nånsin nu.
♥