VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

Att bli misshandlad av sin mamma

Nu ska jag skriva mitt mest privata inlägg någonsin tror jag. Det är otroligt blottande och rätt svårt att sätta ord på det som sårat och förstört för mig mest, under många år. Nu är det rätt tid att berätta om det. Jag är redo och på nåt sätt känner jag att jag måste skriva det här. För att få fram min sida, som jag ser på saken. För att kanske någon kan läsa och relatera. Agera? Förstå? Hjälpa? Härda ut? För min egen skull också för att min, vår version ska komma fram. Jag önskar att hennes ord inte hade sån makt längre, så att de suddar ut relationer som inte har någon som helst anledning att suddas ut. Men på nåt sätt förvånas jag inte längre av det. Så länge hon finns kommer det vara så här och jag är bara glad att VI, jag och mina småsyskon är fria från henne. Många gånger när jag varit ledsen och inte velat skriva varför har det berott på detta. På det som hänt kring min mamma. För ett år sen ungefär polisanmälde jag henne, av rädsla för att hon skulle skada mina syskon fysiskt. Mer än hon redan gjort. Skadat oss alla psykiskt har hon alltid gjort, och det kan jag nog tycka är ännu värre, för det är svårare att bevisa och sätter ärr på ett helt annat sätt men ja… Detta är alltså min version, och jag skriver den mycket för att min sanning ska komma fram. Kanske även för att de som jobbar på socialen ska få lite ris för att de inte har gjort ett jävla skit rent ut sagt (inte under alla år och alla gånger jag har haft kontakt med dom) men också för att det kanske kan hjälpa någon i liknande situation. Jag inser att jag ju ändå har en viss makt genom min blogg. Jag hoppas att detta på något sätt kanske kan hjälpa åtminstone en människa? Jag VET hur ensam man kan känna sig, när det som borde vara en av de största stöttepelarna i livet trycker ner en totalt och inte en enda människa tror på en, eller hjälper. Den situationen mina syskon befann sig i för inte så länge sen, befann jag mig i fram tills jag flyttade hemifrån. När jag var 15 försökte jag få hjälp från socialen men de gjorde ingenting. Mer om det senare.

Läs den här artikeln till en början. Så får ni en liten inblick i vad det är som pågår.

För några veckor sen var detta nyheter i tidningar och på tv. Det är svårt för oss att greppa att det där är våra liv som berörs. Det är ju sånt ”som händer andra”. Men det kan hända överallt och hos vem som helst. Bakom stängda dörrar vet man ju faktiskt inte vad som pågår. Att läsa det där väckte många jobbiga känslor till liv. Det har varit jobbiga år, ja är ju fortfarande jobbigt även om jag sen ett år tillbaka inte har någon kontakt alls med min mamma. Hon är alltså polisanmäld för misshandel, ofredande och grov fridskränkning och det kommer bli rättegång. Det kommer såklart vara jobbigare än det som redan varit… Vi är redo, jag och småsyskonen. Vi gör det tillsammans och jag är noga med att visa att jag finns här för dem every step of the way. Kommer inte vika en millimeter för nu är jag starkare än nånsin och hon kan inte längre komma åt mig. Jag vet inte om jag kommer behöva vittna, både hoppas det och inte. Det kommer vara det tuffaste jag någonsin varit med om, om jag så bara är där för att stötta mina syskon men jag vet ju att mina syskon som är i fokus kommer ha det så mycket tuffare och för dom vill jag finnas på plats. Jag hoppas nånstans att detta ska leda till att hon blir dömd till den utredning och vård hon mest troligt behöver. För det är det som har fått mig att inte förlora hoppet under alla år. Hon måste vara psykiskt sjuk.

För mig är det helt otroligt ofattbart att vi i Sverige har en socialtjänst som är så tafatta, som inte har gjort NÅNTING för oss. Inte då, inte nu. De har varit helt värdelösa under alla år. Både i Småland och Norrbotten. Det som står i artikeln. Jag hade det så varje dag tills jag flyttade hemifrån i princip. Det var min vardag. Då var mina tre syskon så små att de var rätt skonade och jag tog hela smällen så att säga. Jag minns att mamma har använt fysiskt våld mot mig när jag var yngre, men aldrig när jag var större. Jag har alltid varit rätt stark i mig själv, och det tror jag att hon kände. Om hon hade slått mig hade jag mest troligt slått tillbaka. Men den där mobbningen, psykiska misshandeln. Den tär. Bröt ner mig många gånger om men jag slutade heller aldrig hoppas. Envis har jag alltid varit. Ihärdig. Det är nog det som har hjälpt mig och inte knäckt mig totalt. Jag slutade aldrig hoppas och varje gång jag sökte hjälp och fick kalla handen försökte jag bara fokusera på framtiden. Det skulle bli bra en dag. Men hjälp vad dålig hon har fått mig att känna mig. Skolan och musik var på riktigt min räddning. Jag fick MVG i i princip alla ämnen på grund av att jag grävde ner näsan i skolböckerna och satte på musik för att inte riktigt höra. Detta har nog även gjort mig stresstålig, om man ska se det positivt… När jag pluggade på kvällarna kunde min mamma gå runt i lägenheten och utanför min dörr och skrika i flera timmar. Allt kränkande ni kan tänka er, men framför allt sånt som väl biter rätt bra på en tonårstjej…. Vikt och utseende. På grund av henne har jag nog en väldigt skev bild av mig själv och även om det blivit bättre med åren tror jag inte att jag kanske nånsin kommer se mig själv med de ögon man ser på sig själv när man fått en trygg uppväxt. Detta har även gjort att jag värdesätter trygghet väldigt högt, och behöver väldigt mycket närhet. Kanske inte negativt i den bemärkelsen, men som jag är nu rent självförtroendemässigt borde jag ha varit för länge, länge sen. Jag har fått kämpa rätt hårt för att komma dit jag är idag och om jag kom undan med att vara lite försiktig och ha ett stort behov av närhet kan jag väl leva med det. Tiden läker kanske alla sår, men ärren finns liksom kvar.

När jag var 15 ORKADE jag inte längre. Rymde till min mammas ex och hans barn, han var som en extrapappa till mig. Socialen blev inkopplad. Hände ingenting. Ett litet tag senare försökte jag få hjälp hos kuratorn på skolan. HON TRODDE PÅ MIG! Förstår ni hur skönt det var? Har nog aldrig varit så glad och hoppfull som då. Till slut var hon tvungen att lämna över till socialen. Som fick prata med min mamma först. Detta är en av anledningarna till att jag tror att hon är psykopat, hon är så otroligt manipulativ och övertrevlig så ni kan inte ana. Så det blev platt fall för mig igen. Efter lång utredning satte dom stämpel ”tonårstrotsig” på mig. Kanske de hade lyssnat bättre om jag hade skolkat? Skitit i skolan? Varit bråkig? Börjat supa och röka? Jag vet inte. Har inte en aning! Ansåg dom bara att mammor inte kan göra sånt här? Men här snackar vi känsla av maktlöshet. Alla som känner mig kan nog hålla med om att jag inte var tonårstrotsig, det var liksom inte jag. Man hittar inte på såna saker om sin egen mamma, man gör inte det.

När jag blev fri, efter studenten och flyttade upp till Linköping släppte jag nog det hela lite. Satte på skygglapparna. Men såklart borde jag ju förstått att hon inte skulle sluta. För ungefär två år sen fick jag ett samtal från min lillasyster som kändes som en kalldusch. De hade det precis som jag hade haft det. Jag försökte peppa och stötta och erbjöd mig att ta kontakt med socialen om de ville. Det lugnade ner sig. Ett litet tag. Framåt hösten får jag ett sms från lillasyster. Ring mig. Det hade blivit värre. Jag orkar inte med skolan längre sa hon. DÅ kände jag att nu räcker det! Det här måste få ett slut här och nu. Det spårade dessutom rätt rejält den kvällen. Försökte ringa mamma om och om igen, hon svarade inte. Den kvällen kände jag att jag ska stå upp mot henne som aldrig förr. Det var nog nu. Nu har hon förstört tillräckligt, alldeles för mycket. Det var en knäpp helg men det lugnade ner sig igen.  Det var lite så det fungerade när jag bodde hemma också, det var en riktig berg- och dalbana och kanske var det just det som gjorde att jag faktiskt orkade med. I de lugna perioderna kunde jag liksom tänka att det kanske inte var så farligt ändå? Kanske det är härifrån jag har min positivitet? Lugnet före stormen var det kanske framför allt den här gången för inte många veckor efter detta var det ännu en sån kväll men skillnaden var att nu var jag mitt bland hårda ord, våld och hot. Allt det där som jag själv var så ofta i. Men nu var det min lillasyster som ringde och grät och hade kvar mig på telefonen i flera timmar utan att mamma visste om det. Jag tror telefonlinjen var öppen mellan 12 och 03 eller nåt sånt? Så jag hörde allt. Minns att jag precis flyttat ifrån Fredrik då, låg i min säng och kände mig så jävla maktlös… Har nog aldrig önskat mig till en annan plats så mycket som då. Efter flera timmar, där jag bland annat hörde min mamma hota min lillasyster till livet kände jag bara att det här går ju inte! Det går inte! Jag vet inte vad hon är kapabel till att göra… Så jag ringde polisen. För hon gick också runt och yrade om polisen och jag visste helt ärligt inte vad hon talade sanning om och inte. Och där var bollen i rullning såklart. Socialen blev inkopplad igen, det blev utredning. Ännu en gång. Vad gjorde dom för att hjälpa mina syskon? Ingenting! Igen. Men mina syskon kom bort från mamma. De hade egentligen inget val för mamma förverkligade ett av sina hot om att kasta ut sina barn. Min lillasyster har tur som har bästa pojkvännen som hon fick bo hos och hans familj har varit fantastisk. Ena lillebror bodde på soffan hos kompisar. Min andra lillebror fick jag veta i efterhand att han bott både hemma hos skolpersonal men även UTOMHUS nån natt. Självklart har mitt hem varit öppet för dem precis hela tiden men det där avståndet…

Jag har fått veta att vissa (mammas släkt) tror att detta handlar om hämnd. Det gör det inte. Inte någonstans. Jag vill henne inget illa. De anklagar mig även för att vara ute efter pengar!? Helt ärligt så skiter vi alla fyra i pengar, hur kan man ens tänka på pengar när det handlar om såna här anklagelser? Min mamma är åtalad för allvarliga brott och HON tänker på pengar. Det säger rätt mycket va? Det enda jag gjorde var att ringa polisen mitt under nånting som hade kunnat sluta riktigt illa för att de skulle kunna stoppa innan det gick för långt. Sen har jag inte gjort nåt mer. Svarat när socialen har ringt till mig, blivit förhörd av polisen. Den personen som förhörde mig är för övrigt den person förutom min kurator i högstadiet som verkligen trodde på mina ord. Det är såna människor som gör att man inte förlorar hoppet. Hämnd är alltså inget jag pysslar med. Karma tror jag på däremot och det kan inte jag styra. Jag hoppas bara att allt detta kan leda till att hon får hjälp. De som tror annat har såklart bara fått höra min mammas version och den är jag helt övertygad om inte är till min fördel direkt. Men på riktigt. Man gör inte såhär mot sin egna mamma om det inte finns riktigt bra anledningar till det. DET borde även de socialarbetare jag varit i kontakt med insett. Jag är nog egentligen inte arg på någon annan förutom den kvinnan jag var i  kontakt med på socialen för väldans massa år sen. HUR kunde hon inte tro på mig? Minns inte ens vad hon heter, men hon är anledningen till att jag själv ville arbeta inom socialtjänsten ett tag. För att jag ALLTID skulle tro på barnet ifråga. Är även arg på de från socialen i Luleå som sköt ifrån sig problemet förra hösten och inte gjorde nånting för att hjälpa mina syskon när de verkligen behövde deras hjälp. Till en början var jag rädd att mina småsyskon skulle vara arga på mig, för att jag är anledningen till att de blev fråntagna den lilla tryggheten de hade (även om den var så ostabil den kunde vara). Men när de flera gånger har tackat mig för att jag finns här för dom, det är en sån lättnad. När min lillebror i somras sa att det var det bästa som kunde hända, att han slutat skolka och röka, att han mår mycket bättre, då kände jag lite att om jag skulle dö där och då, då skulle jag dö lycklig. Jag har gjort skillnad. Tänk att jag fick chansen att förändra på det viset jag önskar att någon hade förändrat för mig. Jag hade gärna bott på fosterhem eller vad som helst, för allt är bättre än det där. Det är det enda jag fokuserar på när det känns jobbigt, att jag kunde förändra deras liv till det bättre.

Nu undrar ni kanske var min pappa var i det här? Helt ärligt så tror jag inte att han visste allt. Jag tror inte jag berättade allt för någon. Förutom kurator och socialen. Pappa bodde långt ifrån, jag ville inte flytta ifrån min stad och vänner. Det är så svårt att förklara för någon som inte varit med om liknande. Jag vet inte varför man stannar, jag vet inte varför man inte liksom släpper in vem som helst och ropar på hjälp. Men man gör inte det. Manipulation blandat med ett barns hopp om att få sin mammas kärlek till slut blandat med att hålla fast vid den lilla ynka tryggheten som ändå fanns i att ha ett rum i en lägenhet är kanske svaret på det. Vi visste ju liksom inget annat heller, vi växte upp och in i det. Att ha en mamma som misshandlar en varje dag kanske kan jämföras med de som misshandlas av en partner. Varför stannar de? Hoppet är där nånstans hela tiden antar jag. Nu däremot har jag förlorat allt hopp om att ha en mamma. För mig är hon ingenting och hon har aldrig heller brytt sig om Elion. Jag kommer svara på hans frågor om han har såna en dag, men han har en aktiv mormor i pappas fru och det är henne vi kallar mormor. Personer som har varit så galet viktiga i allt det här är bland annat P, min mammas ex. Sophie.  Min enda vän som visste allt. Sophies mamma. Vicki som jag red hos. Så nånstans har jag aldrig varit ensam även om jag ofta kände mig väldigt ensam. Sen kom Fredrik och det är mycket tack vare honom jag har bearbetat allt som jag gjort. Han och hans familj är underbara och jag är glad att de kom in i mitt liv när jag behövde det som mest. Detta är också en anledning till att jag alltid vill ha F i mitt liv även om det nu är i form av en av mina bästa vänner. Jag kommer aldrig kunna förklara i ord hur tacksam jag är mot de som har stöttat upp mig i det här för det har inte alltid varit lätt att stå själv. M vet också det mesta om det här, vi pratade om det redan på vår första dejt! För är det något jag har lärt mig så är det att man aldrig ska vara rädd för att släppa in människor som bryr sig på riktigt, som finns där för en oavsett. Det är riktig kärlek och riktig vänskap. Lite är det ju så att genom att gå igenom tuffa saker får man lära sig just vilka människor det är man vill ha kvar i sitt liv. För de finns där och stöttar oavsett.

Ni kanske även kan förstå varför jag aldrig skulle tycka synd om Elion för att hans föräldrar är skilda? För mig hade det varit drömläge att bara ha det ”problemet”. Elion har en mamma och en pappa som älskar honom mest i hela världen, som aldrig nånsin skulle göra något för att medvetet såra honom. Att han nu även har en bonuspappa som också vill göra honom lycklig och som är en fantastisk förebild ser jag just som den bonus det är. Ännu en speciell person som finns där för honom. För mig finns det inte att vilja såra sitt eget barn. Jag kommer aldrig ha förståelse och kanske aldrig ens förlåta det som hänt, men jag har lärt mig leva med det och hoppas verkligen att hennes agerande beror på psykisk ohälsa. Kanske kan jag då förlåta. Men jag väljer att fokusera på att det jag varit med om har gjort mig till en bättre människa. Framför allt till en bättre mamma. Jag kommer aldrig ta mitt/mina barn för givet/givna och jag värdesätter att få ha en relation till Elion mer nu än vad jag kanske annars skulle gjort? Jag vet inte. Jag vet bara att jag har gjort det aktiva valet att inte låta detta förstöra mitt liv. Jag är glad att jag trots allt detta fortfarande ser på relationer som jag gör och vågar släppa in människor så tätt inpå. Jag tror fortfarande på det goda i alla människor. Att kärlek är det största som finns. Det ska hon inte få ta ifrån mig.

Så ni som har fantastiska föräldrar som älskar er och behandlar er så som ni förtjänar att bli behandlade. Visa uppskattning! Jag skulle vilja att ni alla gör något fint för mamma eller pappa som har funnits där. Ge en kram, en blomma, skriv ett sms, säg att du älskar dom. Jag hoppas att de även visar uppskattning till dig. Det är inte lätt att vara förälder, men oavsett hur jobbigt man tycker saker och ting är kan det ibland vara värt att stanna upp och vara tacksam. Känna tacksamhet. Visa tacksamhet. Jag är tacksam för att jag är precis just där jag är. Alltså det är inte många år sen som jag slutade slutade leta efter fel och problem i mitt vardagsliv liksom. Tänkte ofta ”ska det vara så här lätt att leva”?! Och visst är det inte lätt i den bemärkelsen alla gånger. Men man måste välja den vägen som ger energi. Som gör att man får energi även till de dagar som är dåliga. För de kommer! Men livet i sig ska inte kännas jobbigt. Det ska det inte. Livet är för kort för att inte följa sin magkänsla och göra de val som är bäst för en själv. Jag gjorde inte tillräcklig då, när jag var mitt i det, för att komma bort från min energitagare. Men nu har jag gjort val som får mig att må bra. Allt sker av en orsak. Jag skulle inte vara den jag är idag om jag inte varit med om det som hänt, och jag skulle aldrig vilja vara någon annanstans än just här. Jag är så otroligt lycklig idag. Det har varit en lång väg, men jag är på riktigt genomlycklig nu. Jag har förändrat mitt liv till det bättre. Och kanske jag även nu, efter väldigt många år kan göra skillnad även för andra. Jag hoppas och tror att allt detta onda kan leda till mycket bra.

bild


En liten Evelina, ungefär lika gammal som Elion är nu tror jag? Med en mamma som aldrig riktigt var en mamma. Jag mår illa av tanken på att jag skulle såra Elion minsta lilla. Det finns inte. Never ever. Hur kan man förstöra för sitt egna barn? Nånting jag aldrig kommer att förstå. Men. Jag hatar inte min mamma. Skulle mer säga att jag är neutral mot henne. Hon förtjänar inte mig eller mina syskon eller Elion i sitt liv. Känner på något vis ändå tacksamhet mot henne för att hon fick mig. För annars hade jag inte varit där jag är nu. Även om vägen hit har varit riktigt, riktigt jobbig så älskar jag livet mer än nånsin nu.


Annons

Kommentarer


  1. Marit 17 december, 2013 on 17:50 Svara

    Vilken historia, vilket mod och vilket jävla system Sverige har.. En sån tur att dina syskon har dig och att du har dem. Så stark du är som lyckats bryta dig ur allt det och bli en sån positiv person som du är.

    Jag vet inte vad jag ska säga, tack för att du delar med dig och kämpa på. Skit i de som är negativa och inte tror dig, slåss för det som är rätt! Stå på dig! <3

  2. Agneta 17 december, 2013 on 17:51 Svara

    Fy faaan!!!! Gråter som en gris. Finaste du. Kan aldrig nånsin förstå helt. Har själv haft ”turen”, ska ju vara självklart för barn, att växa upp å ännu ha tillgång till de bästa föräldrarna. Du är sååå duktig, så himla fin. All kärlek till er!!!

  3. Camilla 17 december, 2013 on 17:51 Svara

    Tack för din berättelse! Har alltid undrat hur dina syskon har det när du gett glimtar om din mamma tidigare… Håller tummarna hårt för att de kan bearbeta och bli lyckliga vuxna precis som du har blivit! En väldigt stark historia, men just det faktum att du inte hatar henne tycker jag att är ett bevis på att du kommit långt. Kram!

  4. Caroline 17 december, 2013 on 17:51 Svara

    Stora kramar <3

  5. Petra 17 december, 2013 on 17:53 Svara

  6. Carro 17 december, 2013 on 17:58 Svara

    Oj. Helt otroligt vad mycket du gått igenom, du och dina syskon. Skönt att allt börjar lätta nu iallafall. Känner samma sak som du inför min egen mamma. Hon har varit har ställt till det för mig väldigt just psykiskt under min uppväxt, och jag har ingen kontakt med henne nu. Känner inte heller att jag hatar henne. Jag bara väljer aktivt att undvika henne för att hon får mig att må dåligt, och önskar ibland att hon skulle få den vård hon behöver, för det är garanterat mycket som är tokigt i psykiskt hos henne också. Din polisanmälan kan ju egentligen vara det bästa som hänt din mamma om det visar sig att hon har en psykisk sjukdom. Det låter onekligen som att hon borde få någon diagnos för det kan omöjligen vara friskt beteende det som hon utsatt er för.

    Stora, stora styrkekramar till dig och dina syskon. Jag är så glad att ni har det så mycket bätte nu allihopa! <3

  7. J. 17 december, 2013 on 18:11 Svara

    Sååå många kramar till dig och dina syskon! <3

    Men, vad har din äldre syster för roll i det här? Har ni olika mammor?

  8. Karin 17 december, 2013 on 18:12 Svara

    Kära fina Evelina. Du har gjort otroligt många bra saker i ditt liv, och detta vad du gjort för dina syskon är alldeles särskilt bra.
    En jättestor och varm kram från mej.

  9. EMELIECATRINE 17 december, 2013 on 18:16 Svara

    Tack för att du delar med dig av din historia. Jag har ju följt dig väldigt länge, någongång innan Elion kom till tror jag.. har anat att det varit något liknade som du varit med om, men nu när man får allt svart på vitt så förstår man verkligen. Tycker du är otroligt stark som vågar skriva ner allt, men jagvet att det är skönt att lätta hjärtat och sina tankar. Själv är jag uppväxt med en alkoholiserad förälder och stundtals var det riktigt jobbigt när jag var yngre. Man fick själv bli förälder vid 14-års ålder för att ens förälder inte kunde handskas med spriten, allra minst när föräldrarna separerade.. jag hqtar inte min pappa för det IDAG, men mycket sitter kvar på näthinnan som man varit med om och det kommer det alltid att göra. Precis som du skriver, att du aldrig skulle kunna såra Elion på det sättet så känner jag exakt så om jag själv får egna barn i framtiden. Fast med spriten då..

    Jag beundrar verkligen dig och jag önskar jag blir en lika fantastisk mamma som dig i framtiden, precis som du är mot Elion. Stor kram!

  10. Emma 17 december, 2013 on 18:24 Svara

    Du är så otroligt starkt och den bästa förebilden,både för dina syskon och din son men även för många andra därute!

    Stor kram och lycka till inför det som ni står inför

  11. Lisa.E 17 december, 2013 on 18:25 Svara

    Du har all rätt att vara stolt över dej själv o vad du gjort för att ta dej ur detta o hjälpa dina syskon!! Är inte alla som skulle klarat av det!!
    Hoppas allt löser sig så att ni får mår bra o er mamma får den hjälp som behövs…Finns så många barn som sitter i samma situation o det är sjukt att soc inte bryr sig mer..=( Vilket sverige vi lever i…
    Så härligt att höra din lycka med M och jag önskar er all lycka i framtiden tillsammans…<3 <3
    Kram Lisa

  12. Carro 17 december, 2013 on 18:26 Svara

    ❤️ Så starkt, tårarna rinner längs kinderna.
    Jag är helt övertygad om att din berättelse kommer att hjälpa andra. Kram från mig

  13. Sofia 17 december, 2013 on 18:30 Svara

    Jag sitter med tårar i ögonen genom hela din berättelse. Så hemskt att det där faktiskt händer!! Tack för att du delar med dig av allt. Och jättebra att du vågade ta tag det och anmäla din mamma. Skönt att höra att dina syskon inte är kvar hos henne längre. KRAM!

  14. Helena 17 december, 2013 on 18:31 Svara

    Fruktansvärd läsning, har inte ord för att skriva min frustration över er situation.
    Tack för du delar med dig, hoppas fler kan reagera och hjälpa barn i liknande dolda situationer!
    Önskar er all lycka! Fortsätt kämpa! Du orkar! För dig, dina syskon och för alla andra barn där ute som lider!! Kramar

  15. A 17 december, 2013 on 18:36 Svara

    Åh Evelina… Jag bara gråter när jag läser ditt inlägg. Det är på många sätt så likt mitt liv och min uppväxt och hur jag är som förälder för mitt barn idag. Jag har nog inte bearbetat klart allt ännu, jag blir fortfarande så arg på alla vuxna – lärare, släkt, som valde att inte se eller göra något… Det kommer jag aldrig någonsin göra! Aldrig!

    Tycker du är fruktansvärt stark och kommit så otroligt långt. Du är fantastisk!

    Har lämnat min epost adress, du får gärna skriva en rad om du vill.

    Många kramar
    A

  16. Emma 17 december, 2013 on 18:50 Svara

    Sitter med tårar i ögonen. Vilken uppväxt ni haft & ni har klarat er och jag vet dina syskon kommer klara av rättegången och du med. Fortsätt vara stark underbara du ❤️❤️

  17. Jessica 17 december, 2013 on 18:51 Svara

    Åh herregud, herregud!! Det är helt otroligt starkt av dig att berätta!! Det är aldrig aldrig aldrig, ok att säga så till sina barn… Hon måste vara sjuk, det är inte normalt… Vilken underbar tjej du är, tack snälla för att du delar med dig för andra som behöver läsa detta!!!

    Stor varm kram!!

  18. Josefine 17 december, 2013 on 18:58 Svara

    Tack för att du delar med dig. Jag tror på er.

    Hur ställer sig din pappa till detta idag? Vart var din storasyster, för visst är ni biologiska syskon?

    Stor kram!

  19. alexandra 17 december, 2013 on 19:00 Svara

    Finner liksom inga ord. Tack Evelina! Tack för att du delat med dig av din upplevelse och en del av ditt liv. Tack för att du öppnar upp ögonen på många. Tack för alla tankar som din text bringar. Tack för dina stärkande ord. Tack för att du finns. Tack för att du är du. Tack Evelina. Har inga ord.

  20. Ida 17 december, 2013 on 19:01 Svara

    Åh, stor kram till dig!
    Min mamma är också, som du, ett så kallat maskrosbarn. Nu är min mamma närmare 50 nu, men hon är uppväxt med två föräldrar som drack mycket men höll uppe fin fasad utåt. De var så kallat ”fint folk” i stan. De har aldrig ställt upp för henne under uppväxten och ofta sagt:”Nähädu det får du klara av själv.” Otroligt egotrippade. Mamma har berättat att hon har ett tidigt minne av att hon är barnvakt till sin ca 1,5 år gamla lillebror, när hon själv är ca 7-8. Vem gör så? Och hon har också ett minne från ca 5-6-årsåldern då hon ville gå ner till stan och titta på en majbrasa med mormor vägrade ta henne dit så hon släppte iväg henne dit alldeles ensam. Visserligen var mamma glad för det och trippade iväg, men vad som helst hade ju kunnat hända!
    Ju äldre de sedan blev desto mer började de dricka, och nu är min morfar en alkis i en ort en bit ifrån och vi har ingen kontakt. Mormor dog pga alkoholen för några år sedan.
    Äsch jag vet inte vad jag vill säga med detta, men det har iaf lett till att min mamma ALLTID har ställt upp för oss fyra barn. Det har aldrig funnits något man inte kunnat be henne om. Alltså helt tvärtom som hon är uppväxt. Och det är ju det positiva i det hela eländiga, att du, och dina syskon förmodligen kommer bli, och är, fantastiska föräldrar!

    Och hoppas din mamma får hjälp, för det måste ju vara någon slags psykisk ohälsa som ligger bakom. Usch! Konstigt att ingen sett eller märkt nåt.

    Stoooor kram!!

  21. Sara P 17 december, 2013 on 19:07 Svara

    Tack för detta otroligt berörande inlägg. Jag tror att du ger hopp till alla som känner igen sig i din situation. Jag ska ge mina två barn några extra godnattkramar ikväll och säga till dem att jag älskar dem en extra gång. De ska aldrig tvivla på att de är älskade!
    Stor kram till dig fina, underbara, modiga Evelina!

  22. Jessica 17 december, 2013 on 19:08 Svara

    Vet inte riktigt vad jag ska säga…vill väl bara säga att du är så otroligt stark!
    Hemskt att du inte blev trodd men jag hoppas verkligen att din historia kanske kan hjälpa någon annan. Ingen ska behöva bli behandlad så, speciellt inte av en föräldrer! <3

  23. Ullis 17 december, 2013 on 19:11 Svara

    Vill bara säga ett stort tack för att fu delar med dig av din historia till oss som läser din blogg och att du verkar vara en otroligt stark person. Har följt din blogg sedan 2007 och det känns utav det man läser på din blogg som att du äntligen har hittat hem.

  24. Jeanette 17 december, 2013 on 19:13 Svara

    Va’ starkt av dig att våga berätta! Det här visar verkligen att man aldrig vet vad som händer bakom familjers stängda dörrar och att man aldrig ska döma någon innan man vet hela sanningen.

    Jag önskar dig och dina syskon en underbar jul och hoppas att ni alla får hjälp att bearbeta detta så att ni kan gå vidare i livet.

    Stor kram från Sävedalen!

  25. Nana 17 december, 2013 on 19:14 Svara

    Det gör ont i mig att läsa om dina upplevelser, om dina syskons. Livet är hårt. Även här hemma i vårt eget samhälle, vi borde alla bli bättre på att stå upp, våga se igenom och faktiskt slå larm. Barn väljer inte sin familj och de borde inte handla om att vara lyckligt lottad att hamna rätt medan andra hamnar i familjer som är skadliga. Hoppas att allt blir så bra det nu går. Starkt av dig och dela med dig! Krama lite extra på Elion och tanka kärleks energi! Kom ihåg ” Vänner är den familj man själv väljer” kram

  26. Hanna 17 december, 2013 on 19:26 Svara

    Det finns sååååå mycket jag vill skriva till dig.

    Skickar en massa styrkekramar.

    Du är stark & vacker & förtjänar allt fint i livet!

    Jag har levt (och lever) med en bipolär mamma med psykisk misshandel under perioder o måååånga år.
    Skenet bedrar. Allt ser bra ut på utsidan. Så lätt manipulerade folk kan vara. Eller så ser man bara det man vill se.

    Det är det svåra i livet som får oss på riktigt uppskatta det bra!
    Skulle heller aldrig vilja byta liv & erfarenheter jag har idag.
    Jag känner mig också starkare än någonsin men vet att saker kan falla lätt, men ger inte upp att bygga upp det som varit starkt och jag gör allt för att ge mina barn det stabila & trygga förhållandet till mig som jag aldrig fått.

    Jag har så länge följt din blogg & kännt igen mig i mycket av din text, ännu mer nu.

    Du är verkligen en unik person Evelina.
    Tänk om det är en ung tjej eller kille i samma sistuation du & dina syskon varit/ är i som läser det här!
    Det om något kan hjälpa, om inte någon annan hjälper!
    Det du skriver ger hopp om att livet kan bli bättre!

    Ord kan inte beskriva hur glad jag är att du delar med dig!
    Att skriva är att bearbeta & att du nu delar med dig om något så svårt är guld värt.

    Du är unik!

    Kramar Hanna

  27. Sarah 17 december, 2013 on 19:27 Svara

    :( Hade liknande barndom. Men min mamma gav bort oss när hon plötsligt lämnade landet. Socialen inkopplad och pappa tog hela vårdnaden! Gud så tacksam jag är att hon försvann!

  28. Sofie Bex 17 december, 2013 on 19:36 Svara

    Åh Evelina! Jag finner inte ord. Du är fantastisk! Har följt din blogg så länge, sedan bröllopet ungefär men kommenterar sällan.. Det smärtar i mig att du, och barn idag, får växa upp i sådana hemska förhållanden, och det är liksom ytterligare ett övergrepp att sedan inte bli trodd på när man vågar berätta & be om hjälp. Vill bara gråta. Men det är så ofantligt starkt av dig att berätta, o

  29. Sofie Bex 17 december, 2013 on 19:41 Svara

    Oj råkade klicka iväg kommentaren innan jag var klar.. Jo, jag skulle säga att det är så stark & inspirerande att du trots allt har en så positiv och härlig syn på livet, kärleken och allt som är viktigt! Önskar dig allt gott och så härligt få följa dig genom bloggen och att läsa att du är så lycklig nu! Efter regn kommer solsken! Många kramar!

  30. Cissi 17 december, 2013 on 19:47 Svara

    Vad rörd jag blir av din berättelse, så fint skrivet men så sorglig historia. Tack för att du vill dela med dig utav din historia. Du verkar vara en helt underbar person, trots allt du gått igenom. Så stark. Jag är glad som får ta del av din blogg, du spriger glädje trots det du gått igenom.

    Massor med kramar till dig!

  31. Sarah K 17 december, 2013 on 19:49 Svara

    Inget barn ska behöva gå igenom en sån uppväxt, det är fruktansvärt! Och att du inte fått någon hjälp från soc är ju förjävligt rent ut sagt. Du måste vara otroligt stark som delar med dig av detta!
    Jag minns när jag läste den där artikeln i tidningen (jag bor i Luleå), fick en klump i magen när jag tänkte på hur de stackars barnen har det.. och så handlade det om dig och dina syskon!

    Det är skönt att veta att det är på väg åt rätt håll även för dina syskon, tack vare dig!
    Du är modig, och du är en förebild. Jag är säker på att du hjälper iaf NÅGON med den här texten, på ett eller annat sätt.

    Tack för att du delar med dig! ♡

  32. Anna 17 december, 2013 on 20:00 Svara

    <3

  33. Kim 17 december, 2013 on 20:07 Svara

    Allt du skriver om är så igenkännande! Känslan av ensam och maktlöshet…och att ingen riktigt tar tag i det, det är bland det jobbigaste som finns.

    Jag har en syster som inte riktigt kan ta hand om sin son och gar blivit anmäld till socialen många gånger av både skola och grannar men inget hände. Efter en jobbig händelse fick jag nog och anmälde henne själv och fick hela min familj emot mig. Mina föräldrar tog hennes sida och frös ut mig. Nu ett år senare är det fortfarande frostigt med mellan oss och min syster kommer nog aldrig prata med mig. Oavsett så kommer jag aldrig ångra vad jag gjorde och mina vänner och min man har stöttat mig något otroligt och sagt att jag gjorde helt rätt. Vilket är så skönt, även om jag vet om det, så är det skönt med bekräftelse.

    I alla fall, bra gjort! Starkt av dig! :)
    All lycka och kärlek till dig, det förtjänar du och E har en fantastiskt mamma!

  34. Malin Ljungkrantz 17 december, 2013 on 20:09 Svara

    Tack för ditt mod att dela din historia med oss. Tråkigt att läsa om allt hemskt, men glad att du kommit starkare ur det hela. All kärlek och styrkekramar till dig! Och God Jul! Kramar Malin

  35. Gunilla 17 december, 2013 on 20:15 Svara

    Jag har tidigare sagt att du verkar fatta vad livet handlar om. Vad som är viktigt. Det gör ont i mig att veta att det var den här vägen som tog dig hit. Jag ska pussa flickorna extra ikväll och visa mina föräldrar den uppskattning de förtjänar när jag ska dit imorgon. De har gått genom eld för mig. Och det ska jag göra för mina barn också. Stora kram till dig!! Du är en fantastisk förebild! <3

  36. Cassandra 17 december, 2013 on 20:17 Svara

    Klump i halsen och skakande ilska känner jag när jag läst. Känner så igen känslan med en sån person i sitt liv och allt med socialen. Soc trodde oss om hur pappa är men som du sa så är han så bra på att manipulera och vara världens bästa när han behöver. I några månader för att visa dom. Men resten av livet då?! Om ett halvår?! Levde jämt i skräck att något skulle hända dom när jag inte bodde kvar. Jag flyttade till soc boende i en etta, min syster likadant. Bästa vi gjort, få ett ”eget” hem. Det som fick dom att ta barnen ifrån honom var för han inte kom hem en vardagkväll. Tillslut gick min lillebror till grannen och sa att pappa inte kommit hem. Vet inte ens vad han gjorde när han var borta, drack eller tog något annat troligtvis. Tog det framför sina barn. Men idag har de ett tryggt hem och dom får komma och sova över hos mig så ofta som möjligt och dom säger varje gång att dom önskar att dom bodde hos mig. Det kan ju kännas en del, men ser de positivt att dom är trygga när som hälsar på och känner kärlek hos mig.

  37. Petra 17 december, 2013 on 20:21 Svara

    <3

  38. Hanna, mamma till Elliot. 17 december, 2013 on 20:22 Svara

    Stor kram!

  39. kristin 17 december, 2013 on 20:40 Svara

    Så modigt att berätta!!!
    Hoppas andra drabbade människor kan känna tröst och hopp det du delar med dig av!
    kram till dig! Och tack för en ögonöppnare!

  40. Johanna 17 december, 2013 on 20:41 Svara

    Tack för att du delar med dig, vet själv att det om något kräver mod.
    Jag är själv ett maskrosbarn, haft en tuff uppväxt med båda mina föräldrar. Idag har de fått hjälp, och vi har en bra relation. Men den där närheten, den får vi aldrig. Det är försent.. Att leva 18 år i fullständigt kaos sätter sina spår, för alltid.

    Jag arbetar själv inom socialtjänsten idag, med barnavårdsutredningar. Kände mig också illa behandlad av dem som ungdom, kanske är det därför jag valde den vägen. Nu ser jag mycket hur många vi är inom socialtjänsten som kämpar, med väldigt få resurser. Det finns i stort sett alltid en vilja, att det ska bli bra. För alla barn. Men ofta är det svårt att göra något, med många familjer hamnar man i mellanläget där det inte finns stöd för att ingripa med tvång. Svårjobbat för många socialsekreterare. Sen finns det, även om jag tror och hoppas att detta verkligen är något som arbetas mycket med, människor inom det sociala arbetet som är på fel plats.. Och det är så tråkigt för de som drabbas. Men vi har iaf helt andra krav idag, att ta tillvara på barnperspektivet och lyssna till barn. Det är en början.

    Skulle också vilja säga till alla yrkeskårer som möter barn, framförallt skolpersonal.. Våga anmäl! Desto fler som ser, desto fler anmälningar i ett ärende, ju mer kan man göra. Även andra vuxna, grannar, kompisars föräldrar.. Våga se! Jag blir mörkrädd när jag hör exempelvis kuratorer som dröjer med att anmäla, eller inte anmäla alls, för de är rädda att relationen ska förstöras eller att bryta ett förtroende. Jag tycker det är att svika barnet. Ungdomar känner ofta till att det finns en anmälningsplikt, och vill nog inget hellre än att någon ska agera. Så var det i mitt fall. Även om barnet nog aldrig kan föreställa sig hur jobbigt det kan bli, är jag helt övertygad om att det är något att föredra, än att ingen reagerar.

    Oj, det blev långt. Stå på dig, du är stark!!

  41. Therese 17 december, 2013 on 20:43 Svara

    Jag saknar ord. Tåras i ögonen. Längtar tills barnen vaknar så jag kan krama om dem ordentligt!

  42. spiderchick 17 december, 2013 on 20:48 Svara

    För mig är det också helt obegripligt hur en förälder inte kan älska och vilja sitt barns allra bäst. Jämt. Hela tiden. Det gör så ont i mig att veta att det finns barn som växer upp i otrygga hem.

    Du är så modig som delar med dig! Och vad imponerad jag är över vart du har styrt ditt liv. Heja dig Evelina!

    KRAM!

  43. tilda 17 december, 2013 on 20:50 Svara

    Vilken uppväxt du haft och vad modigt utav dig att våga dela med dig av dina erfarenheter. Tusen kramar till dig och dina syskon och jag önskar er allt gott. <3

  44. Jennie 17 december, 2013 on 20:53 Svara

    Stor kram till dig. Så härligt att du är lycklig och hittat en sån bra kille.

  45. Tina 17 december, 2013 on 20:57 Svara

    Det gör ont i mig att läsa detta. Helt fruktansvärt att man kan göra så mot sina barn. Vad stark du är Evelina! Massa styrkekramar till dig.

  46. Josefine 17 december, 2013 on 21:01 Svara

    Att du blivit den finaste människan inside and out är din hämnd. Du förtjänar ALL kärlek du har omkring dig och är världens bästa Mamma <3

    KÄRLEK!

  47. Malinsmix 17 december, 2013 on 21:01 Svara

    Åh finaste starka Evelina! Detta var fruktansvärt att läsa och så sjukt hur man på nått sätt kan ens vilja göra sina barn illa. Barn är det mest värdefulla man har!! Du är fantastisk och oerhört stark!!
    Du gjorde det enda rätta!!!

    Massa kramar!!

  48. LinnM 17 december, 2013 on 21:07 Svara

    Jag blir så ledsen när jag läser om din historia. INGET barn ska behöva genomlida en sådan barndom. Du är otroligt stark och jag är väldigt glad över att du mår bra idag. Jättebra att du skriver om detta, en fin förebild är du!

  49. Susanne 17 december, 2013 on 21:11 Svara

    <3 det är nu man önskar att man kunde hoppa igenom skärmen och ge dig en stor kram <3 Det är starkt gjort att skriva om detta… Tusen och tusen kramar om till dig och dina syskon <3

  50. Linda 17 december, 2013 on 21:12 Svara

    Tack för att du delade med dig av denna fruktansvärda historien. Är glad för din skull idag för du verkar lyckligare än någonsin under dessa åren som jag läst din blogg. Känns som att du verkligen har ”hittat hem” nu.Har också en mamma som inte alltid varit så snäll genom åren genom ord och handlingar. Vi har fått en bättre relation idag men det kommer aldrig bli den där speciella mor och dotter relationen. Har blivit alldeles för sårad. Ibland känns det som att jag får fostra min egen mamma. Varma kramar från mig<3

  51. Linn 17 december, 2013 on 21:27 Svara

    Finner inga ord, så jag skickar en stor KRAM! <3

  52. Elin 17 december, 2013 on 21:30 Svara
  53. Anna - Starwoman 17 december, 2013 on 21:32 Svara

    Vilken gripande historia, jag har gråttit en skvätt ill den! Jag är en av de lyckligt lottade som haft/har två föräldrar som ALLTID funnits där för mig, alrdig sagt ett ont ord, eller slagit mig eller min bror. Jag har svårt att förstå att en förälder kan bete sig så mot sina barn. Jag har själv två små barn och de är de käraste och finaste jag har! Bara tanken på att jag skulle gapa, skrika och säga nervärderande saker om den är helt sjuk!

    Som du skriver, din mamma är inte värd varken dig eller dina syskon! Du är stark!

    En jättestor och varm kram,

    //Anna

  54. Malin 17 december, 2013 on 21:38 Svara

    Hej Evelina.

    Det känns som varje ord du har skrivit är min berättelse. Jag har inga syskon på min mammas sida, vilket är tur. Min mamma och pappa separerade när jag var 1 år. Jag levde med min mamma till dagen efter jag fyllde 12. Då flyttade jag till min pappa. Det är väldigt svårt att säga när det började, men någon gång runt tredje klass. Hot, förolämpningar, you name it, jag fick höra allt. Jag var inte vatten värd. Jag skulle gå ut på stan och ”hora” som hon sa för att köpa mjölk och en tidning som hon ville ha. Det övergick till misshandel och även hot med kniv. Ja hot med kniv mot en 11-åring. Jag fick förklara bort mina stora blåmärken på min rygg att jag trillade med cykeln, eller jag trillade vid lekplatsen. Mina kompisar gick på det. Det var inte någon som anmälde det hela utan det var jag som själv tog kontakt med skolans kurator. Som tur var så trodde soc och kuratorn på mig och jag fick flytta. Tidigare under uppväxten hade mamma manipullerat soc så att min pappa inte fick träffa mig, därför hade jag ingen kontakt alls med min pappa under några år. Självklart gick detta till domstol och jag fick 10000:- i skadestånd för sveda och värk. Hon fick en prick i straffregistret och några samtal med en psykolog. Under hela högstadetiden fick jag träffa henne varannan fredag under övervakade besök, när jag blev större kunde vi träffas utan övervakade besök. När jag var 23 ungefär valde hon att inte ha kontakt med mig alls, hon slutade att höra av sig eller svara på mina meddelande. När jag fyllde 25 och fick mitt första barn fick jag ett grattis och när mitt andra barn kom fick jag också ett grattis. Men inget mer. Hon har även valt bort sina föräldrar men som jag har kontakt med och som jag är glad för att jag har. Ja på något sätt är min mamma psykiskt sjuk men tillräckligt frisk för att kunna sköta ett jobb, men hon är väldigt ensam. Jag vet inte om hon lever tillsammans med någon utan allt jag får reda på om henne är ryktesväg. (Fördelen med ett litet samhälle där hon fortfarande bor kvar.)

    Min dotter på 5 år har ställt frågor om min mamma och jag har svarat henne att det är ingen som hon har träffat. Sen ville hon inte veta mer. Därför är jag så glad att jag har andra släktingar och familjemedlemmar som betyder mycket och som gör att hon inte behöver sin – mormor.

    Vad vill jag säga med detta? Du är så stark som på ditt sätt hjälper dig och dina syskon. Visst är familjen viktig men det viktigaste är vem/vilka den består av, en familj behöver inte vara blodsband, så är inte min familj. Att du polisanmälde henne var rätt, dels för hennes skull men framför allt för dina syskon. Visst det är tufft att stå emot och som du skriver att dina känslor är neutrala för henne så känner även jag för min mamma. Hon är ingen viktig person för mig eller för min familj. Jag har skapat den familj jag vill ha och mina barn betyder allt för mig, aldrig att jag kommer skada mina barn på det sättet.

    Jag tror att du och dina syskon kommer klara er genom en rättegång och egentligen har hon redan fått det största straffet, hon har mist er respekt och trygghet. Hon har inte kontrollen över er utan ni är era egna personer nu och hon kan inte göra något för att skada eller påverka er.Det är nog det som stör henne mest och därför försöker hon manipulera andra i sin omgivning som hon kan styra över.

    Stå på er och lycka till. Ni klarar det!

  55. Linda 17 december, 2013 on 21:38 Svara

    Sitter här med tårar i ögonen och vill bara säga att du är stark, jag vet hur det känns och bli psykiskt misshandlad dock inte av en föräldrar men ändå. Jag är tacksam över att du delar med dig av din historia, tack!
    Och du är en fantastisk människa!
    Stor kram från Gävle

  56. Annie 17 december, 2013 on 21:50 Svara

    Jag tror du precis har gjort något väldigt viktigt för väldigt många. Tack för att du delar med dig <3

  57. Helena - mamma till storA och lillA 17 december, 2013 on 21:55 Svara

    Finner inga ord. Jag blir rädd för vårt samhälle som blundar för sånnahär händelser. Usch, jag ryser. Men jag är så glad att du har varit så stark och tagit dig igenom det här, såhär långt. Stor varm kram och ett stort tack för att du delar med dig ❤️❤️❤️

  58. JosephineAAndersson 17 december, 2013 on 21:55 Svara

    Så starkt av dig och fint att berätta för att de ska ge andra styrka. Starka starka du!

  59. Milla 17 december, 2013 on 22:04 Svara

    Finns inga ord. Stor kram till dig och dina syskon. ♥

  60. Annaplus3 17 december, 2013 on 22:04 Svara

    Det gör så ont i hjärtat att läsa det ni gått igenom. Starkt av dig att dela med dig, om du så bara hjälper ett barn är det värt allt. Stor kram till dig!

  61. amanda 17 december, 2013 on 22:07 Svara

    finns inga ord!

  62. Emma 17 december, 2013 on 22:11 Svara

    Starka du! Din berättelse kommer/gör redan skillnad för människor! Tack för du delar med dig!!

    Din berättelse svider, gör ont och berör hela mig!
    Fortsätt vara stark för dina nära så ni orkar fortsätta stå upp! Du imponerar på mig, en vardagshjälte blev du för mig Evelina med detta inlägg! God jul och kram från en annan del av Småland

  63. Mrs Moet 17 december, 2013 on 22:17 Svara

    Det gör så ont att läsa detta och jag kan inte för mitt liv förstå hur en mamma ( hon förtjänar inte ens att kallas mamma!!!) kan bete sig på detta sätt.
    Skickar en miljon kramar till dig.
    Åsa

  64. Sofie 17 december, 2013 on 22:26 Svara

    Vilken historia och vilket mod! Och vilken otrolig kämpe du är, fantastiskt! Tack för att du delar med dig av ditt innersta för att hjälpa andra! Kram!

  65. Heléne 17 december, 2013 on 22:30 Svara

    Åh Evelina…. Tack för att du delar med dig. Du inspirerar ofta med din styrka, positivitet och allmänna inställning till livet. Jag önskar att allt ordnar sig för er, dig och dina syskon, på bästa sätt.

    Många styrkekramar….

  66. Sandra 17 december, 2013 on 22:31 Svara

    Jättestarkt av dig att skriva så öppet om dina upplevelser och det är verkligen fruktansvärt att det finns barn som är rädda i sitt eget hem, den plats som ska vara den tryggaste platsen i världen…

    Vill också varna dig för använda bilden i slutet då jag tror det finns en risk för att hon skulle kunna anmäla dig för förtal så länge hon inte har en dom. Skriver du inte hennes namn och tar bort hennes bild så är det ju ingen som egentligen vet vem det handlar om. Det sista man vill är ju att hon ska kunna sätta dit dig för någon sån simpel sak. Äe dock inte alls kunnig inom området men har för mig att det är så…

  67. Elin 17 december, 2013 on 22:33 Svara

    Finner inga ord. Man undrar ju hur hennes egen uppväxt varit.. är det ingen annan i hennes närhet som märkt av om hon är psykiskt sjuk? Att hon kunnat behandlat er så illa som hon gjort och ingen märker, grannar, eller vänner till henne.. Fy vad hemskt för er :( Som ett fängelse i sitt eget hem. Jag tänker på er syskon och hoppas det här kommer få ett lyckligt slut för er alla. Att anmäla är det enda rätta, både för dina syskons skull men även för er mammas psykiska ohälsa.

    Kramar i massor!!

  68. Carro 17 december, 2013 on 23:19 Svara

    Starkt av dig att skriva det här. Har en liknande historia själv och det var något jag höll för mig själv länge.
    Undrar lite vad socialen är till för. Vad jag förstod på socionomen högre upp är att de helt klart behöver mer resurser för att hjälpa alla de barn som har det svårt.
    Jag fick som du enstämpel när jag var där…”tonårsfasoner” hette det när de hade pratat med min mamma dagen efter jag varit där ttrots att hon lovat att inte dra in mamma förrän det blev något. Det känns som det är där man borde få stöd men istället blir man inte trodd. Det är ju inte så att man går dit i första taget utan det är verkligen sista utvägen och att inte bli trodd då gör ont.
    Stå på dig och hoppas ni får er upprättelse i rätten.
    många kramar!!!

  69. Isabella 17 december, 2013 on 23:22 Svara

    Fy fan säger jag bara. Förstår inte hur man kan göra så mot sina egna barn. Väldigt starkt av dig att dela med dig av det här och dina erfarenheter. För tyvärr är det fler som upplevt/upplever liknande saker.
    Det finns mycket mer att säga men jag finner inte orden.
    Hoppas att det blir så bra det bara går för dina syskon och för dig. Kram!

  70. Annika 17 december, 2013 on 23:26 Svara

    Finner inga ord :(
    Massor med kramar till dig och dina syskon.

    <3 <3

  71. Lovisa 17 december, 2013 on 23:33 Svara

    Vill bara hoppa in genom rutan och ge dig en stor kram. Vilken styrka du besitter på. Nästa gång jag ser dig i stan ska jag ge dig en stor kram. Tack för att du delar med dig och jag blir berörd och förbannad av din historia.
    Tyvärr är Socialen ett stort skämt. Det har jag och mina bröder fått uppleva. Vi växte upp med en mamma som mådde väldigt dåligt pyskiskt och föll för män till svin som hade både problem med spriten och droger. Jag växt upp alldeles för tidigt och jag blev mamma åt min egna mamma redan vid sex års ålder. Vid fem års ålder kunde jag koka korv för det fanns vissa dagar mamma inte gick upp och jag fick klara mig själv och ta hand om mina bröder.
    Samtidigt levde jag alltid med en rädsla och en klump i magen. Jag var konstans orolig för mamma pga av hon förstökte ta sitt liv flera gånger framför oss. När hon träffade sitt x som hon slog henne något fruktansvärt så blev allt ännu värre. Det värsta av allt att de var min lillbrors pappa. Det som gjorde mest ont var att mamma skyllde alltid på oss. Vi förde för mycket oväsen. Att hon blav slagen berodde på oss ungjävlar. Vi var allmänt jobbiga. Den dagen jag skulle fylla 8 år så fick mamma ett utbrott och kastade ut mig och min bror ute i snöstormen. Jag glömmer aldrig den dagen vi när vi skrek i förtvivlan och hur hårt kylan greppade oss. Där satt vi i två timmar innan Polisen kom efter en granne slagit larm. Då började Socialen kom in mer i vårt liv men sen försvann de igen när de tyckte allt bra. Det var samma jävla visa hela tiden. Att hela tiden få höra att man är värdelös, fet, ful och ett stort misstag blev en vardag tillslut. Dessa ord satt som knivar i hjärtat. Samtidigt vet jag idag att mamma var sjuk och hade troligtvis någon svårare form av biopolär. Det fina med mamma var att hon insåg själv det och sökte hjälp. Det värsta av allt var att pyskatrin inte hjälpte henne heller. Efter 30 självmordsförsök lyckades hon. Trots mamma var som hon var under min uppväxt var hon utan tvekan den finaste mamma i världen de perioder hon mådde bra. Jag saknar henne så in i bomben och ibland flyger tankarna iväg. Tänk om hon fick hjälp. Precis innan hon dog så mådde hon bra så för mig blev det en chock även man har varit rädd för det under 18 år.

    Alla känslor som man känt har skapat kaos och att jag aldrig fick den grundtryggheten som ett barn behöver så har jag tyvärr väldigt svårt att lita på människor. Jag har aldrig innan viljat vetat av allt för det gör för ont så man har levt mycket i förnekelse och all självhat och fått höra man är fet och så ful ledde till anorexi. Mamma bröt ner mig totalt. Jag har varit så arg på henne för mig är det obegripligt hur man kan behandla sina barn på det sättet. Jag var bara ett barn och fick ta så mycket ansvar. Jag var precis likadan som dig. Jag sa inget förutom till min bästa vän. Mycket handlade om okunskap och rädsla. Precis som du skriver lever man på hoppet. Jag försökte allltid se till så att mamma var nöjd. Jag la så mycket energi på att göra mamma nöjd med rädsla av att monstret i mamma skulle komma fram.

    Nu har jag vänt min historia till något bra och studerar till behandlingspedago och specialist undersköterska inom pyskatrin och detta brinner jag något enormt för. Mycket tyder på att din mamma är svårt sjuk och jag hoppas verkligen din mamma får den hjälp som hon behöver. Ta hand om dig! Kram

  72. Johanna H 17 december, 2013 on 23:46 Svara

    Sitter med tårar i ögonen,inget barn ska behöva ha en sådan uppväxt! Va starkt av dig Evelina att dela med dig och va glad jag är för din skull att du är lycklig nu :) kramar ♥

  73. Sophie 17 december, 2013 on 23:48 Svara

    Fina fina Evelina det gör så otroligt ont i mitt hjärta att du fått genomlida detta helvete. Så modigt av dig att dela detta otroligt privata delen av ditt liv. Det gör så ont att så många andra barn får genomlida detta varje dag. Så himla glad att du fått dina syskon ifrån er mamma. Du är så stark och fin person och att du kan vända vissa av dessa saker till något positivt visar vilket stort hjärta Du har, styrka och mod det har du verkligen<3 blir så jäkla arg och besviken på vårat samhälle/Sverige som inte lyssnar och tror på barn. Snälla dem skriker på hjälp men ingen ser dem eller hör dem.
    Elion är en väldigt lycklig liten kille som har dig till mamma och alla andra som får ha dig i sitt liv. Du verkar så fylld av värme och kärlek. Många kramar fina Evelina

  74. Anne-May 21 år från Värmland 18 december, 2013 on 00:18 Svara

    KRAMAR till dig! <3

  75. Kim - mamma till Victor & Linus 18 december, 2013 on 00:42 Svara

    Du gör rätt! ❤️

  76. Linnéa 18 december, 2013 on 00:49 Svara

    Du är en väldigt fin människa, och det gör ont att höra hur tufft du haft det. Det går givetvis inte att föreställa sig hur det är att växa upp under sådana omständigheter, men du har varit och är fortfarande stark, och det har tagit dig otroligt långt. Fortsätt vara den du är!

  77. Frida Hohlfält 18 december, 2013 on 01:05 Svara

    Tack för att du delar med dig av din starka historia! Vi tror på er och att inte vuxna runt om er har gjort det gör mig förtvivlad! Barn skulle aldrig anmäla en mamma om det inte var riktigt, riktigt illa. En mamma är ju alltid en mamma tills något sådant här händer. Ta hand om dig och din nya fina familj :)

  78. Frida Hohlfält 18 december, 2013 on 01:06 Svara

    Vill också tillägga att er dom kommer användas i andra liknande domar. Så fungerar rättsystemet. Så ni gör det inte bara för er skull utan även för andra barns skull.

  79. Astrid 18 december, 2013 on 04:26 Svara

    En rørende trist historie. Men du er sterk og så bra at du har og er der for dine søsken. Jeg kjenner jo ikke deg, men har blitt glad i deg som en ”datter”. Jeg har jo selv en, og to barnebarn, Og gjør alt i livet for at de Hele tiden skal være trygge, og vite at for dem ofrer jeg livet hvis jeg må. Og du er jo så Nydelig person, både på innsiden og yttersiden, og Ellion har verdens fineste mamma. Masse masse lykke til Må du få det beste av det beste. Du vil alltid klare de mål du setter deg))))Klem fra Oslo

  80. Liselotte 18 december, 2013 on 05:29 Svara

    Du är en riktig fighter! Kram

  81. marie 18 december, 2013 on 06:47 Svara

    <3

  82. Ingelöf 18 december, 2013 on 07:43 Svara

    Det du berättar borde ingen behöva få uppleva, jag sitter med gråten i halsen och tänker på min egen son och hur viktig han är för mig.

    Stor styrkekram! Ni kommer att ta er igenom det här och bli starkare!

  83. My 18 december, 2013 on 08:04 Svara

    Starkt av dig att skriva om det. Sköt om dig!

  84. ♥ ♥ ♥ BAMBI ♥ ♥ ♥ 18 december, 2013 on 08:26 Svara

    Du är så modig Evelina som vågar berätta allt. Du vet ju att jag också har haft en mamma som inte riktigt har varit en mamma men jag har inte orkat berätta alla detaljer i bloggen. Däremot så har jag varit stark och sagt nej nu när hon ville överlämna julklappar till barnen. Hon har inte träffat dom på ett år och har inte ens grattat dom har fyllt år så jag tror att vi alla mår bäst att bryta helt.

    Styrkekrammar <3

  85. Sara 18 december, 2013 on 08:30 Svara

    Usch att barn inte får ha det bra, när man läser bland kommentarerna är det hur många som helst som känner igen sig och haft en hemskt barndom=/
    Varför är man elak mot barn o djur mm.. Nej sånt kommer jag aldrig förstå, den dagen jag o min fästman ska ha barn så är det ju för att man vill skapa ett barn tillsammans o älska!!
    *stor kram* du är en fantstisk mamma

  86. Linda 18 december, 2013 on 08:55 Svara

    Vad du är stark Evelina! Känner också ett enormt obehag. Tänk så länge socialen misskött sig. Varför blir det aldrig bättre?! År efter år blir barn och ungdomar nonchalerade. Fy! Skulle aldrig såra/skada min son eller nästkommande barn, ALDRIG! Förstår inte att det inte finns en gräns. De är ju hela mitt liv, det vill man väl aldrig skada? Jag är stolt över att det finns människor som du!

  87. Tessan 18 december, 2013 on 09:04 Svara

    Tårarna rinner ner från kinderna, vet inte ens vad man ska skriva. Hur kan man göra så mot sina barn? Fattar inte? Har själv 2 barn och skulle aldrig få för mig att göra dom illa på något sätt, dom är båda i en hemsk trots nu men de spela lixom ingen roll skulle aldrig aldrig aldrig göra dom illa. Man skaffa barn för att älska och ta hand om dom, vissa borde inte få skaffa barn. Så otroligt fint att du och f fortfarande kan ha sån bra kontakt med varandra och umgås, M verka va en kanon kille och grattis till att ni ska flytta ihop och vad praktiskt att f tar över din lgh :)
    Du är så fin och genomsnäll, elion hade aldrig kunnat fått en bättre mamma eller pappa. Ni är bäst, kramar

  88. sandra 18 december, 2013 on 09:51 Svara

    En stor kram till dig och dina syskon! <3 Du är stark och en toppen mamma åt E, han kunde verkligen inte ha fått en bättre mamma. Den kärlek du har till honom syns genom din blogg. Ha en toppen minijul mee din familj idag, och en underbar ledighet – det är du värd! Kramar

  89. Evelina W 18 december, 2013 on 09:53 Svara

    Starkt av dig att berätta. Hoppas ni alla kommer orka med rättegången och att eran mamma får den hjälp hon behöver. Undrar också lite var din äldre syster fanns i allt det här men hon kanske bodde hos eran pappa? Hoppas också att dina småsyskon har en pappa som kan stötta dem nu. Kram!

  90. Elin 18 december, 2013 on 10:02 Svara

    Stor kram till dig och dina syskon – tillsammans är ni starka!
    Och starkt av dig att berätta!

    Kramar

  91. Inne hos Ina 18 december, 2013 on 10:07 Svara

    Nu har jag läst och jag gråter floder. Det är så hemskt att det får gå till så här. Får mig att undra hur mycket det är jag inte ser på mitt jobb.. Många kramar till dig!

  92. Mickan 18 december, 2013 on 10:57 Svara

    <3 <3 <3

  93. Kristin 18 december, 2013 on 11:13 Svara

    Du är en stark person! Stor kram till dig!

  94. Emma L 18 december, 2013 on 11:37 Svara

    Ofattbart att det finns föräldrar som inte förmår älska sina barn, det finaste som finns, så som dom förtjänar. Inget barn ska behöva känna sig otrygg hemma, hjärtat blöder när man tänker på det. Tror din berättelse gör skillnad för många och vilken hjälte du är för dina syskon i det här!

    Önskar dig all lycka i framtiden och att allt ska lösa sig till det allra bästa för dig och dina småsyskon <3

  95. Milla 18 december, 2013 on 11:44 Svara

    Undrar som många andra över var din äldre syster befann sig i allt detta? Bodde hon inte med er? Och när du väl slog dig fri och flyttade ut, var du inte orolig att dina småsyskon skulle få ta samma skit som du när du inte fanns där längre?

    Tack för att du delar med dig av denna hemska, privata historia. Det kommer nog göra skillnad för många som är utsatta för samma sak. Jag kommer pussa på min lilla dotter extra mycket idag.

  96. Liselotte 18 december, 2013 on 11:55 Svara

    Shit vad du är grym Evelina! Så starkt av dig att skriva ner allt i hopp om att det ska hjälpa någon annan, himla fint av dig!!

  97. Sanna 18 december, 2013 on 12:01 Svara

    Vet du, när jag läser detta så känner jag ingenting,ingenting, de är exakt samma som jag själv upplevt med soc som inte tror än, kallar än för att man ska uppna munnen för att man är 16 år, pågick sexuella övergrepp år efter år. TRO mig Vuxna blundar för dom vågar ingenting göra å då är de lättare att blunda, vi ser inte problemen, blunda, problemet borta, ungefär så. Jag har fått bort en pedofil från en skola, jag har föreläst om mitt tragiska liv, jag har gått hos psykologer å terapeuter som sagt att jag mått bra. Meen ett år hände de, min Mormor dog, hon var mitt allt, mer än vad min egna Mamma var. De är här de kommer, min Mamma har aldrig varit som en Mamma ska vara, hon är inte kapabel till de, å jag är faktiskt inte arg på henne för hon förmår inte att ta hand om sina egna barn å de är tragiskt, men de är sanningen. Min Far är ett as, vi har sagt hejdå för många år sen. Soc förbjöd honom att träffa oss när vi var små, de var de enda soc gjort för oss. Jag har sett mina syskon bli slagna å har även själv tagit emot slag, sparkar å blivit psykisk misshandlad. När jag läser hemska böcker är de ingenting som berör, vet du varför? Jag har varit i liknande sits, kan liksom inte bli värre. Lite sjukt, men de är så.

    Är ledsen att de hänt dig, hoppas att din Mamma får den hjälp hon behöver och sen låses in. Om hon är sjuk så kommer hon aldrig att förstå vad hon gjort, hon har ingen ångest för då skulle hon gå sönder i bitar. Och dö. Så har jag fått förklarat de för mig om pedofiler att dom erkänner aldrig fäör dom vet inte att de är fel. Kram på dig

  98. Ida 18 december, 2013 on 12:06 Svara

    Det är inte ofta jag kommenterar men vill bara skicka en stor kram. Kan inte förstå hur en mamma kan göra så mot sina barn och det gör ont i hela mig att läsa. Ingen människa borde få genomleva det du och dina syskon har gjort, men tyvärr ser ju verkligheten ut så för fler än er.
    Stort lycka till, till allt som kommer hända. KRAM.

  99. GAVEKORT PÅ SPA? | 18 december, 2013 on 12:38 Svara

    […] längtar jag efter MAMMA. Här på Gran Canaria. När man läser om Evelinas  (som är väldigt god vän till mig) uppväxt påminns man om att man ska vara tacksam över de […]

  100. ANNA 18 december, 2013 on 12:53 Svara

    Mitt hjärta går sönder när jag läser din text om det du och dina syskon varit med om. Jag vill bara krama den lilla flickan på bilden (och önskar att det vore möjligt att liksom plocka ut henne från bilden och bort från de fruktansvärda upplevelserna) och skickar även över de varmaste kramarna till dig och dina småsyskon idag.

    Jag har läst din blogg i många år nu, men kommenterar inte så ofta nuförtiden. Du är så FIN – inifrån och ut! Stor KRAM

  101. DeMarkey - LiveYourDreams! 18 december, 2013 on 13:30 Svara

    Oj oj oj Evelina! Kunde aldrig någonsin tro att det va till den här graden av allvarlighet. Vad hemskt att växa upp sådär, vad hemskt för dig och dina syskon. Jag beklagar det så djupt, hemskt när inte det är en självklarhet att ALLA barn ska få växa upp i ett tryggt och fint hem. Usch så ledsen jag blir för den lilla Evelina som fick stå ut med såna ord och hot. Jag fäller tårar för dig och blir helt ärligt ledsen när jag ser bilden framför mig av dig som liten! =(

    Men samtidigt blir man stolt och glad över att du blivit en sån fin, vacker, smart, ödmjuk och varmhjärtad kvinna.

    Jag beklagar även för din mor som UPPENBARLIGEN måste ha en psykisksjukdom, och om inte, ja då vill jag bara hoppa ifrån ett höghus om en mamma med stabilt och frisk psyke, kan göra en sån sak mot sina barn! Men jag misstänker starkt och gravt en allvarlig psykisk sjukdom hos din mamma. Riktigt hemskt och vidrigt att inte SOCIALEN kunde se det, upptäcka nått, tro på dig, stötta!! Din mor hade kanske inte fått mer barn då, eller sluppit lida och ni också.

    Ja ja, hur som helst så är jag glad för att ni alla kommit ur ert skit och är så fina människor som ni är.
    Tack även, för att du gör MIG till en bättre mamma genom att berätta din historia. =)

    Kram
    / Diana DeMarkey

  102. S a n d r a 18 december, 2013 on 14:16 Svara

    <3<3<3

    Herre Guuud!!

    Tack för att du delar med dig! All kärlek <3

  103. Sofia 18 december, 2013 on 14:25 Svara

    Vad otroligt stark du är som berättar! Du är ett bevis på att man kan ha en så otrygg uppväxt men trots detta bli en så fin person!

    Under min uppväxt var min familj familjehem åt barn som for illa och i väntan på fosterhem behövde nånstans att bo. Så jag har fått se hur hemsk verkligheten kan vara! Alla föräldrar är helt enkelt inte lämpade till att vara föräldrar!

    En STOR kram till dig! Och jag kan bara säga att vad jag har fått se utifrån bloggen så har du verkligen inte tagit arvet vidare, utan du verkar vara en underbar kärleksfull mor till Elion!

    Skickar även en tanke till dina syskon och jag hoppas verkligen det blir bättre för dem!

    <-

  104. Helena 18 december, 2013 on 15:05 Svara

    Hej
    Det var och är gripande att ta del av delar av ditt liv och jag hoppas så innerligt att dina småsyskon är lila starka som du verkar vara.
    Jag är själv stödfamilj genom socialen och har sedan 2 år tillbakaen 17 årig tjej boende hos mig ( än så länge på halvtid )
    Det är så beklagligt att höra att du och dina syskon aldrig fick den hjälp ni förtjänade och för mig svårt att förstå..
    Den tjej som är boende hos mig har relativt nyligen utfärdat en anmälan mot sin egen mamma för hennes och hennes 4 småsyskons skull och tack och lov får vi den medt fantastiska stöttning, agerande och handlingen av socialen o vår kommun..
    Det borde vara en självklarhet i alla delar av Sverige då barnen är det finaste vi har..
    Som så många andra är jag tacksam av att du valde att dela med dig av din berättelse.

    Många kramar

  105. Emma 18 december, 2013 on 15:06 Svara

    Så tacksam för dig Evelina och att du berättar din historia!

    Så många kramar och kärlek till dig! <3

  106. XX 18 december, 2013 on 15:16 Svara

    Hej Evelina,
    Jag brukar ibland kommentera hos dig, men den här gången vill jag vara anonym. Jag är så tacksam för att du skrev det här inlägget och jag grät när jag läste det. Jag är en av dem som vuxit upp i ett hem där det förekom misshandel. Har dock inte brutit med min familj trots att jag tänkt tanken många gånger. Mina föräldrar är oerhört starka människor som liksom krymper mig till en liten myra bara jag ens tänker på det. Och jag har lärt mig att låsa in allting som hänt längst in i hjärtat. För annars orkar jag inte.

    Den första jag berättade om det här för var min man. Men han gillar inte konflikter och låtsas helt enkelt som att det inte hänt. Jättestarkt och bra att du berättar om hur det kan vara, jag tror många inte ser. Hos oss har aldrig socialen varit inkopplade, jag kommer från ett hem med föräldrar med bra jobb, semesterresor… Men det måste ha funnits många vuxna som sett längst vägen. ATt ingen sa eller gjorde något? Jag har lovat mig själv att om jag ens får en misstanke om att ett barn far illa så ska jag göra allt jag kan…
    Tack än en gång.

  107. Josefin 18 december, 2013 on 15:49 Svara

    Så fruktansvärt hemskt. Gör ont att läsa det du skriver. Många styrkekramar till dig och dina syskon <3

  108. Malin 18 december, 2013 on 16:13 Svara

    Finaste Evelina! Åh vad jag beundrar dig som har en sån otrolig positiv inställning till livet trots det du gått igenom. Jag får så ont i magen när jag läser ditt inlägg och samtidigt så fylld av beundran över hur du vågat hantera situationen och polisanmält din mamma och dessutom orkar att skriva om det på din blogg! Är säker på att du berört alla dina läsare och kom ihåg vilken fantastisk människa du är och hur mångas liv som du berör till det bättre :) kram

  109. Marie 18 december, 2013 on 16:19 Svara

    Ja, vad kommenterar man på det här inlägget. Gud vad stark du är! Hoppas allt löser sig bra för dina syskon också! Stor Kram!

  110. Marie 18 december, 2013 on 17:06 Svara

    Säger som Marie ovan: Du är sååå stark! Men det farliga med att vara stark är kanske att det inte syns när man behöver hjälp. Stå på dig och massor med kramar till din fina familj!

  111. maarit 18 december, 2013 on 17:44 Svara

    Finaste Evelina, din berättelse träffade rakt i hjärtat som svämmar över av medkänsla för dig o de dina. Tack för att du tog dig tid att skriva din historia, du är min hjältinna! <3

  112. Emelie 18 december, 2013 on 20:03 Svara

    Det går inte att läsa det du skrivit och inte kommentera. Jag blir så oerhört berörd och ledsen över att du och flera andra verkligen tvingas gå igenom ett sådant helvete. Tack för att du delar med dig av din historia och det är fantastiskt att du gått igenom det hela som vinnare i slutet med en underbar familj och vänner och en underbar och stark personlighet. Kram Emelie

  113. Kattis 18 december, 2013 on 21:31 Svara

    All styrka till dig och dina syskon!

    Kram Katarina

  114. johanna 18 december, 2013 on 21:56 Svara

    Starkt av dej att skriva detta , man blir verkligen berörd och Tack för att du delar med dej och att du har gått stark genom detta . Så tragiskt att som barn behöva ha det så och att soc inte tro på sanningen .
    Och att det i detta nu finns fler som genomgår detta just nu och man inser att man ska vara så otroligt tacksam som i mitt fall fått växa upp i trygghet:
    Kram!

  115. gullan86 18 december, 2013 on 22:17 Svara

    Jag grät genom hela din text jag har en son som är nästan exakt ett år yngre än elion har följt dig sen elion föddes.

    Mycket mycket starkt av dig att berätta och detta kommer garanterat att hjälpa andra i samma situation.

    Jag kan inte heller förstå hur någon människa kan göra så jag tror att hon är psykisk sjuk som du säger för är man normal så älskar man ju sina barn.
    Och du har verkligen visat hur stark du är och vilken bra mamma du är och alltid kommer vara!
    Ibland kan det födas hopp ur hopplöshet och man blir starkare som människa

  116. Julia 18 december, 2013 on 22:58 Svara

    Wow. Fina Evelina! Jag blir mållös. Och rörd. Med en alkoholiserad mamma har min barndom varit väldigt upp och ner, trots att vi inte gått igenom riktigt samma saker så känner jag så väl igen mig i dina ord. Det gick rakt in i hjärtat och tårarna brände innanför. Det du gör för dina syskon är fantastiskt! Man bygger upp ett skal och blir stark med åren, man blir ”fri” och sätter upp ”skygglapparna” som du skrev men kan ändå inte sluta undra och hoppas på ett lyckligt slut men till slut infinner sig bara den där enorma styrkan när man inser att den enda det är fel på är ”henne/honom”, inte mig/dig. Sjukt att ord och handlingar kan trycka ner en människa så djupt att det tar flera, flera år att ens komma någorlunda till rätta i sig själv.

    Du är värd världens största KRAM och glöm inte hur fantastisk och unik DU är! Dina småsyskon ska vara (och är förstår jag) otroligt glada över att ha någon som står upp för dem.

  117. Eva 18 december, 2013 on 23:02 Svara

    Tack för att du delar med dig av din historia! Jag är säker på att den kommer att hjälpa andra. Många styrkekramar till dig och dina syskon! Du är fantastisk! Kram

  118. Evelina H 19 december, 2013 on 08:49 Svara

    Började gråta av texten, KRAM till dig

  119. maria 19 december, 2013 on 10:03 Svara

    Modiga, fina du! Även om man såklart vet att allas liv inte är perfekta och även om man kanske anat något under ytan här inne ibland, så kunde jag inte alls tänka mig att det var så illa. Det gör så ont att läsa det du skriver!
    Jag har inga barn själv, men jag är uppvuxen i ett tryggt hem och alternativet att inte älska och göra allt för sina barn känns helt omöjligt och främmande för mig.

    Stor varm kram till dig och dina nära! <3

  120. M 19 december, 2013 on 10:14 Svara

    Tom på ord. Fruktansvärt och så starkt av dig att skriva och berätta. Kram

  121. Emma 19 december, 2013 on 13:28 Svara

    Puss och kram till dig i massor

  122. Izabella 19 december, 2013 on 16:53 Svara

    Finaste Evelina.

    Jag har följt dig i flera år och jag har liksom lyckats pussla ihop flera bitar förut. Så jag ungefär visste hur det var, eller jag kunde ana det i alla fall. Jag tycker att du är så himla stark och jag ser verkligen upp till dig. Du känns som någon jag känner på riktigt, som en vän fast jag aldrig träffat dig i verkligheten.

    De människor som jag ser upp till och beundrar är sådana som lyckas vända otroligt tunga saker till något positivt, som kan gå genom helvetet och komma ut som bättre människor på andra sidan. Där man undrar ”hur kan hon/han vara så stark, glad och positiv? En så bra förälder? vän? kollega? lyckas med så mycket bra i livet?”. En sådan person som jag vill bli efter att jag gått igenom mitt egna helvete och kommit ut på andra sidan. En såndan person är du!

    Det var otroligt starkt av dig att skriva detta på bloggen, att berätta sanningen. Sitter här tårögd på kontoret och önskar dig all lycka. Det förtjänar du, njut av din karma!

    Kram <3

  123. Louise 19 december, 2013 on 19:06 Svara

    Blir så ledsen att höra att ni inte fått någon hjälp under all tid, men tack för att du & dina syskon delar med er av detta hemska. Otroligt bra & starkt att ni vågar stå upp mot er mamma och ta det hela vägen till rättegång. Tror absolut att det kan vara till hjälp för andra! Kramar Louise

  124. Ulrika F 19 december, 2013 on 20:03 Svara

    Skickar varma julkramar!!

  125. Anna 19 december, 2013 on 20:29 Svara

    All kärlek och styrka till dig och dina syskon…många varma Kramar ❤

  126. Hanna 19 december, 2013 on 21:48 Svara

    Så himla starkt av dig att skriva det här inlägget. Jag blir så illa berörd av din mammas agerande (fruktansvärt) och ännu värre är det att socialen inte brydde sig. Jag är så imponerad över den starka kvinna du är idag och hur du tänker kring allt. Kram till dig och hoppas att det ordnar sig för dig och dina syskon.

  127. Isabelle-Mamma till Elysia & Adrian 19 december, 2013 on 21:56 Svara

    Tack för att du delar med dig av detta tråkiga som har hänt..det är tragiskt och sorgligt. jag tror aldrig att vi som föräldrar , som älskar våra barn in i döden, någonsin kan förstå detta beteende. Man måste vara sjuk för att kunna behandla sina barn på detta vis,
    Jag växte också upp med en sån förälder..min far. Jag har aldrig riktigt älskat honom nu när jag tänker efter för jag fick aldrig någon kärlek ifrån honom, han var som en vanlig obetydlig männsika för mig..som vem som helst ute på gatan.
    Det gör ont i mitt hjörta att läsa detta för jag känner igen allt..jag skrek ockspå efter hjälp, men ingen hjälpte. Min rädding var föräldrarnas skillsmässa, då blev jag fri.

    Min pappa var dock alkoholist och är säkert psykiskt sjuk fastän han inte fått en diagnos.

    tråkigt att när du gått vidare i livet behöver handskas med detta, jag hoppas att dian syskon finner frid snart och att din mamma får sitt straff!

    KRAM!

  128. Tessan 21 december, 2013 on 16:00 Svara

    Oj. Wow. Sitter här med ont i magen och tårar i ögonen!!
    Av att läsa allt detta, som jag i själv befunnit mig i/fortfarande befinner mig i.

    Det om din ena bror som sov hos skolpersonal och till och med ute, gjorde så ont att läsa? Där kom tårarna. Att han och ni fick lida så, på grund av en pyskisk sjuk människa, som ska kallas ”mamma”. Det är hemskt!!!

    Och precis likt det du här berättar, fick jag inte heller vidare respons från socialen, trots påtaliga anmälningar från förskola/skola. Vilket fått mig att i dagsläget känna sådan misstro till de flesta myndigheter. Att de trots påtryckningar, är så inkompetenta till att hjälpa, ingripa och förstå? Fruktansvärt.

    Min syster är dock färdig socinom om 1 år, och hon har lovat sig själv -OCH MIG, att alltid hjälpa och TRO på människors livsöden. Oavsett ålder.

    All LYCKA till er, fina syskon!!! <3

  129. Susan 21 december, 2013 on 17:31 Svara

    Du är inte ensam! Jag har vuxit upp med en mamma som har Borderline samt Narcissistisk personlighetsstörning, låter som diagnoser din mamma kan lida av.

    Kram från ett maskrosbarn

  130. Sofia Ahlehjelm 21 december, 2013 on 23:10 Svara

    Vilken fruktansvärd historia du delar med dig av Evelina, jag har tårar i ögonen och mår illa över att någon kan göra så här. Men du är så stark. Så otroligt inspirerande och fin person. Jag är helt övertygad om att du kommer att få det fantastiska liv som du förtjänar, du har så fina värderingar och är så klok. Heja dig och dina syskon! Kram från mig, som har följt dig sedan du var gravid.

  131. Jasmine 21 december, 2013 on 23:29 Svara

    Hej fina Evelina!
    Blir otroligt berörd av att läsa det du skrivit. Det är ofattbart att världen ser ut som den gör ibland, så fruktansvärt. Du är riktigt stark som vågar skriva det här, stå på dig! Önskar det bästa för er allihopa och ha nu en riktigt god jul!
    Kram Kusin Jasmine

  132. Anette 4 januari, 2014 on 00:02 Svara

    Usch, barn ska verkligen inte ha det så där. Fasar för hur mycket hemskt som sker bakom stängda dörrar. Bra att de inte bor hos hennes längre. KRAM

  133. Frida 24 oktober, 2014 on 00:41 Svara

    För några år sedan läste jag din blogg och har inte gjort det på några år(av någon anledning..?) Vet inte varför men kom bara tänka på dig och din blogg och bestämde mig för att gå in och kolla. För vad jag kommer ihåg så var du fortfarande med F, så det har hänt lite saker sen dess. Kom fram till detta inlägg och jag är tom på ord. Hade ALDRIG kunnat ana att något sådant hemsk har hänt dig OCH dina syskon?? För din underbara personlighet, den glädjen och energi man märker av i dina inlägg, ja jag vet inte vad jag ska säga. Att våga skriva ut detta är så otroligt starkt och varför du gör det är inte pga av annat än just det att du vill på något sätt hjälpa andra i denna situation – vilket gör det hela så otroligt beundransvärt! Önskar dig och dina nära och kära all lycka i framtiden!
    Kram!

  134. […] de allra flesta är helt otänkbart (som tur är) men som för en del är det enda tänkbara! Läsa HappilyEverAfter, Prinsessansdagbok, BlondinBella & Elaines […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna