När vi spelade in veckans avsnitt trodde jag inte jag skulle känna som jag gör nu. Visst har jag skrivit om det förr, men att prata om det blir ändå på en helt annan nivå.
I veckans avsnitt pratar jag om hur det är att växa upp med en psykiskt sjuk mamma och vi reflekterar över hur det är att sakna en mamma, trots att hon lever. Tungt ämne och det känns väldigt blottande men jag tror att detta är viktigt att prata om! Kanske kan det hjälpa någon.
Sök på oss i iTunes eller appen podcasts eller lyssna direkt här.
På bilden är jag kring 4 år. När jag var 4-5 år minns jag att jag cyklade utan hjälp i smyg för att min storasyster gjorde det. Nästa minne är att jag vaknar upp i badkaret hemma – jag har ramlat och slått i huvudet, men istället för att åka till läkaren tyckte min mamma att det var viktigare att lägga mig i badkaret för att jag inte skulle smutsa ner i huset. I min tidiga barndom är det mest såna här minnen, konstiga saker som make no sense. Det finns liksom ingen tydlig gräns för när den psykiska misshandeln började men jag vet att hela tonåren är fylld av det. Systematisk kränkning med hemska ord. Anklagelser. För att ha affärer med hennes pojkvänner. Ena veckan är jag för smal, nästa för tjock. Ingen kommer vilja ha mig. Det finns så mycket som bara sopades in under mattan när jag försökte få hjälp av socialtjänsten. Detta fortsatte med mina småsyskon när dom blev äldre. Både psykisk och fysisk misshandel. Mer alkohol och mer hot. Dödshot. En novembernatt fick jag ringa polisen av rädsla för jag visste inte vad som skulle kunna hända mina tre småsyskon, 110 mil bort. Detta resulterade i en rättegång där hon dömdes till fängelse. Det spårade alltså ut, mer och mer men så sakta att det liksom inte märktes, eller blev speciellt konstigt för oss, och det var alltid dolt utåt. När man växer upp så vet man ju inget annat. Nu vet jag att det är så långt ifrån hur det ska vara. Jag jobbar fortfarande med min självkänsla som blev ganska trasig. Fortfarande är det till viss del. Vore väl konstigt annars kanske. Och jag hoppas som sagt att detta kan hjälpa någon – om så bara för att minska känslan av ensamhet.
Kärlek och kramar
Kommer lyssna!
Ha en bra dag♥
Vad glad jag blir! Detsamma till dig <3
Ska lyssna 🙂
Mk Modigt att dela med dig!
Ser fram emot det här avsnittet.
Kram från en annan 3-barns mamma
Tack och stor kram!
Som mamma blir jag ledsen när jag läser din text. Hur kan man göra så när man är mamma? Hur kan man behandla sina barn så. Jag är imponerad av dig, hur du har kunnat ta dig vidare och bryter mönstret och blir en så jäkla bra mamma till dina barn. All kärlek!! ❤️❤️
Ja visst är det svårt att förstå?? Tack snälla, det är mitt mission in life att ge mina barn det starkaste stödet de kan få! Kram
En sak är säker… när det är dags för dig att arbeta inom ditt område så kommer det vara rätt person på rätt ställe.
Du är modig!
Tack SNÄLLA!!! Sånt där blir jag så glad av att höra, jag hoppas verkligen på att få göra skillnad i framtiden. Kram!
ska strax lyssna på dagens avsnitt… men jag hade hoppas få höra om dina förlossningar denna vecka eftersom ni pratade om josefines ena förlossning förra veckan :/
Åh då får vi såklart fortsätta med förlossningarna framöver! 🙂 Tack för att du tycker till, alltid kul att veta vad ni VILL lyssna på 🙂 <3
Kanske vi ska ta fler förlossningar i nästa avsnitt? KRAM
Helt klart fler förlossningar i podden framöver 🙂 🙂 🙂
Nu har jag lyssnat på er. Verkligen hjärtskärande men så stark du är som orkar berätta, stark att du verkar inte blivit färgad av henne för iaf de man ” ser” genom bloggen verkar du vara en underbar mamma och jag hoppas du är stolt över dig själv! Du och Josefine har så härliga röster, jag hoppas också Josefine är stolt över sig själv för hon verkar också väldigt mjuk och jag är så imponerad över henne som lever med diabetes och inte låter de stoppa de från att göra saker. De tycker jag också ni borde ta upp lite kanske om Josefine orkar.. Jag jag har aldrig tills hon började skriva om de insett vilket ”jobb” de är och att de alltid måste vara på alerten! Behövs mer information och forskning om diabetes! Ni låter så positiva och glada! Längtar redan till nästa pod avsnitt och hoppas ni pratar mer om förlossningar någon gång . Alltid kul att höra om andras förlossningar ?? Kram
Tack snälla! Jag är till viss del ärrad av det som varit, men jag tror jag har haft tur som ändå klarat det bra. Med rätt förutsättningar och en inre styrka. Och HOPP om att det blir bättre. Det minns jag att jag tänkte – det kommer bli bättre. Och det blev det!
Tack för tips, tycker också att vi ska lyfta Diabetes på podden för att reda ut många missförstånd och öka medvetenheten.
Kram!
Test
Min fina Eve <3
<3 You and me!!!
testar igen
Nu verkar det inte gå igen. ?
åå nu så 🙂
Vissa går igenom men inte andra?
testar lite, sorry för att jag kör flera kommentarer,
Lyssnade på podden medan min 1 åring sov på mig ( hon fyller i helgen) sen har jag en 7 åring också ? Jag blev rörd och tänkte tillbaka på min egen. Nu som vuxen och mamma själv så inser man att det inte vad helt ok. Vissa dagar var det totalt kaos och andra jättebra. Min mamma är också speciell, på många sätt. Jag vet inte hur jag ska beskriva henne riktigt för då skulle detta inlägg bli så långt. Jag gör allt för mina tjejer och tänker inte upprepa min barndom. Om det nu är något positivt i det hela så är det just det. Fortsätt som ni gör! Modigt av er att berätta för detta är så viktigt. Jag läser din blogg Evelina varje dag och har följt dig sen jag väntade min äldsta dotter och det är så kul att dom är i samma ålder ? Jag bor i Mantorp, tänkte att det vore kul för dig och veta lite vart dina läsare bor ? Kram ?
<3
Tack för fina ord och för att du berättar om dig själv, det är JÄTTEKUL för mig att få veta mer om vilka som läser 🙂
Kramar
Usch vad det gör ont i hjärtat att läsa om en sådan uppväxt! Så starkt av dig att dela med dig!
<3
Heja dig som berättar! Och precis som någon tidigare skrev, att när du väl börjar arbeta efter studierna kommer du att vara den person som betyder räddningen för flera andra barn. Det är jag övertygad om! Kram
Åh tack SNÄLLA! kramar
Hej.
Läst din blogg i flera år.
Du är så stark ❤
Jag lyssnar på er pod & väntar redan på nästa vecka.
Tack ?
Tack snälla du!
Kram och kärlek
Hej!
Vilket gripande pod-avsnitt. Starkt av er båda att dela med er av er uppväxt. Kan relatera mycket till er båda. Är själv uppväxt med föräldrar som var alkoholister och en mamma som förmodligen också hade psykisk ohälsa. Kom också till socialkontoret som 15-åring utan att bli trodd, med en pappa som lyckades vända allt till att jag var den stökiga… trots topp-betyg m.m. Började även jag studera till socionom på grund av mina upplevelser och har nu arbetat tio år på socialkontor.
För ca 12 år sedan fick jag ”tillbaka” mina föräldrar då de blev nyktra och förändrade sina liv. Äntligen fick jag bara den ljusa och underbara sidan av dom. Mina barn fick en mormor och morfar som var fantastiska, och mina barn vet inget annat. Men, nyligen så gick min mamma hastigt bort helt oväntat i en tragisk händelse. Känns så orättvist och sorgen är stor.
Skickar en tanke till er Evelina och Josefine, och alla andra som haft en uppväxt som präglat våra liv.
Kramar!
Åh förstår att det är en stor sorg, men ändå fint att mormor och morfar fick vara just det, och att de valde rätt väg = sina barn och barnbarn!
Kramar <3
Alltså när jag tänker på hur du vuxit upp blir jag så ledsen. Går ju inte att föreställa sig för mig som kommer från en helt vanlig familj med mkt kärlek, hjälpsamhet osv. Själv gör jag mitt bästa för att vara bästa mamman till mina barn, älska ovillkorligt och alltid finnas där.
Du kommer absolut bli den bästa i ditt kommande yrke, det är jag säker på fina du!
Heja dig, det vi alla ska göra är att oavsett bakgrund få våra barn till starka och självständiga individer. Och det går ju så mkt lättare om man har en bra uppväxt 🙂
Kram och TACK!! <3
Lyssnade på er podd idag när jag tog promenaden med hunden i den härliga solen 🙂
Svårt att hålla tårarna tillbaka när du pratade om din uppväxt och relationen till din mamma… Alltså hur nån kan göra så mot sina barn är för mig obegripligt… Du är en stor inspiration för mig och många fler , att du så öppet pratar om det och delar av dig så ”mycket” i bloggen så starkt gjort! Tror du kommer passa riktigt bra som socionom 🙂
Ha en riktigt fin kväll fina du!
Kram<3
Obegripligt även för mig. Tack snälla du för finaste orden!!!
Kramar i massor
Ett väldigt gripande, starkt och fint avsnitt! Jag såg med extra tacksamhet på min lilla dotter efter att jag lyssnat och kan inte förstå hur man kan göra sitt barn illa. All styrka och kärlek till dig! Att du utbildar dig till socionom gör mig varm i hjärtat, du kommer verkligen kunna göra skillnad!
Åh tack vad fint sagt!! Och helt rätt, våra barn ska vi vara tacksamma för. Vilka mirakel de är, och vilken tur vi har som får vara med vid deras sida <3 Kramar
Lyssnade på podden såklart. Och jag har ju funnits vid din sida länge här via bloggen. Så vetat en del om din mamma. Som jag skrev på instgram igår: känner så igen mig.
Nu är våra mammor inte så lika i vissa delar. Men ändå så enormt galet att de kunnat göra som de gjort mot sina egna barn. Känner igen mig i så mycket. Alla mina vänner har inte vetat, vissa vet nog inte allt än. Det är så komplicerat. Man går omkring och bär på massor som vi lärt oss att gömma. Så fel men vad hade man för val än att göra så för att överleva? Och det här med känslor. När jag blir ledsen så går det ofta över i ilska istället. Ett försvar som automatiskt kopplas in.
Det som gör ont än för mig ang mamma är att hon lever så nära mig, men inte velat ha något med mig att göra i perioder. Ifjol hörde hon av sig vis sms och började fråga om min son. Valde att inte låta henne komma in i våra liv. Så där valde jag att säga hejdå föralltid. Min son och bebisen i magen kommer få veta om henne när dom är stora nog att förstå. Tack och lov så har dom en mormor och morfar som funnits där från dag ett.
Numera lever jag ändå gott utan henne men vid högtider kommer jag på hur något saknas, konstigt nog. Det hade varit annorlunda om hon inte levde. Nu lever inte min pappa men han har aldrig funnits vid min sida. Så där är det annorlunda.
Fortsätt vara stark Evelina men glöm inte de som står dig nära. Vet hur svårt det är i vissa skeden.
Kram ❤
TACK för att du lyssnar!
Ja det gör ont, vissa dagar mindre och vissa dagar JÄTTE… Oavsett anledning så är det ju skitjobbigt att inte få ha en mamma, speciellt om hon lever och BORDE vara en del av ens liv…
Kram och styrka till dig
Så oerhört modigt att våga berätta! Det är aldrig ett barns ansvar eller fel men ändå är det så många som skäms och inte vågar berätta. Jag är övertygad om att ni hjälper andra tjejer att våga berätta och söka hjälp.
Jag är ledsen över att läsa vad du blivit utsatt för. Ingen ska behöva vara med om något sådant! Stor kram till dig!
<3
Har stått lite i valet och kvalet om jag ska våga lyssna eller inte. Har själv varit med om liknande upplevelser och blir lika ledsen varje gång jag hör eller läser om det här. För mig är det en sorg som jag börjar inse aldrig kommer gå över. Jag har precis lyckats bryta med min förälder men kämpar dagligen med skuldkänslor över alltihop. Trots att jag vet att det inte är mitt fel. Jag tycker det är så starkt av dig, å så viktigt att du delar med dig av din historia. Medvetenheten måste öka kring att det finns många ”osynliga” barn som far illa och i det har vi som varit med om det ett viktigt ansvar.
Kram till dig, det är många som hört av sig och berättat att det varit skönt att lyssna. Det minskar ensamhetskänslan. För du är INTE ensam och du har INGEN anledning att känna skuld. Men jag förstår precis hur du menar. Stor kram till dig <3
Hej Evelina.
Vad ni är modiga och starka.
Har först nu i vuxen ålder (är 30+) insett att båda mina föräldrar (skildes när jag var 6 år) är psykiskt sjuka.
Men det är som ni säger så att när man själv blir förälder och förstår hur stark och villkorslöst man älskar sina barn som jag iallafall insåg att jag inte alls blev behandlad så. I min uppväxt var ett alkoholberoende inblandat.
Det jag nu som vuxen reagerar på är att ingen vågade säga eller göra något utan bara stod och såg på….
Stor kram från Hanna