Vår julaftonsmorgon var så mysig. Hela julen har varit himla härlig. Trots min känslostorm så har jag mest känt en stor tacksamhet. Över livet, min lilla familj (nåja så liten är den ju inte). Julen har för mig alltid varit den bästa högtiden!
Tidig morgon var det dags att öppna klapparna i julstrumporna. Elion sov dock hos Fredrik och fick öppna sin när han kom vid lunch. Jag fick en träningsmatta i min (rosa)!
Nya pyjamasar låg i barnens klappar! Det syns kanske inte på deras miner här hehe, men de älskar att få pyjamasar och kläder. Mycket bra tycker jag såklart, för kläder behöver de ju.
Kvällen innan firade vi lilljul hos min pappa med familj och där spelar vi alltid paketleken. Idun lyckades vinna ett pussel som hon pusslade sen på julaftonsmorgonen.
Framåt lunch kom alltså Elion (och Fredrik och farbror John) och det var dags för de årliga syskonbilderna!
Det blev en liten jullunch därefter.
Detta var första julafton vi överlappade med en gemensam jullunch, det kändes som ett fint sätt, att överlämningen blev lite speciell. Elion önskade fira jul hos oss båda – vakna hemma hos Fredrik och fira på kvällen hos oss så då kändes det passande att äta lunch tillsammans. Vi har inga bestämmelser kring jul men målet är nog underförstått att Elion ska få träffa oss båda så gott det går. Åker de upp till Norrland blir det såklart svårt, då får vi tänka varannan jul.
Familjekort ska vi försöka ta varje år också bestämde vi (detta är andra året) 🙂
Innan vi åkte hem till Manges föräldrar för att fira med dom plus Manges syskon och respektive (och barn) öppnade vi våra julklappar. Kändes enklast så, att inte släpa med allting…
Vi hade ingen tomte, har inte haft något år till Idun och Aston. Elion tror inte på tomten sen några år tillbaka men han har haft tomte sina första julfiranden. Vi fick frågan om vi ville ha tomte, för minisarnas skull. Men jag kände bara varför, egentligen? Hörde på radion att 7 av 10 barn gråter av att sitta i tomtens knä. För VEM har man tomte då? Nej våra barn mår nog lika bra utan en närvarande tomte, men vi pratar om tomten. Men även där känner jag mig tveksam – ska man ”lura” barnen till att tro på tomten? Varför gör man det? Sen kan jag känna att JAG skulle vilja ha en tomte, men det är för en ren traditionsgrej och för att det är en mysig detalj i julfirandet.
Lycklig tjej – hej!
Rosa skinnjacka från mormor Maria och morfar, fluffiga rosa hundtofflor från mig och en pippidocka från Elion. Den var nog Iduns favorit av alla klapparna. Eller alla pussel… Hon är rätt lätt att göra nöjd 😉
Hos svärföräldrarna öppnades ännu fler klappar och många var lekbara. Här målar Elion, Idun och Aston med farbror Nicke i en ny målarbok.
Vi åkte faktiskt hem redan kring 20 tror jag det var, men det var skönt att komma hem och landa i julmyset bara jag och Mange också sen när de tre små sov.
♡
Tack för din text om tomten, jag ska visa den för min man. Jag håller på att kriga för att vi inte ska ha någon tomte till våra framtida barn, bland annat för gråten 🙂
Kram
Fast det är ju inte ALLTID gråt. Min dotter har alltid älskat tomten och jag tycker set är fantastiskt att se henne fundera kring tomten och sen hur hon pratar och berättar saker när han väl kommer på besök och hon har självmant velat krama honom alla fyra jular hittills även om han var lite otäck just när han kol innanför dörren första julen. Samma sak med sonen i år som blir 2 i vår.
Man ska så klart göra som man vill men tycker tomte är underbart och ser det inte som att lura dem utan att bjuda in dem till en magisk sagovärld för en tid ❤️
Nej precis, enligt den studien var det 70 % av barnen som någon gång gråtit av tomten. Rätt många dock!! Jag känner ju Idun och tror inte hon är en av dom som skulle uppskatta tomten.
Jag är lite kluven, gillade själv tomten vad jag minns, men som sagt är det ju inga bra odds att små barn faktiskt gör det och en del av mig undrar då för vems skull man gör det.
Kram!
Min dotter (och mina syskonbarn) har aldrig varit rädd för tomten. Bara tyckt det varit spännande. Så hos oss är tomten given (precis som under min uppväxt där ingen heller var rädd). Min dotter som är 6 år pratade och längtade hela julafton efter när tomten skulle komma och dela ut julklapparna. Så glad hon blev när hon såg tomten genom fönstret ❤️
Efteråt sa hon att den riktiga tomten varit hos oss i år. Hon vet såklart att man kan klä ut sig, men hon vill tro och det kommer hon få göra så länge hon vill. Hon frågade innan jul om tomten finns, och då svarade jag att en del tror inte det och andra tror. Att man får tro precis vad man vill. Älskar kortet vi tog när min dotter står intill tomten och ser så lycklig ut.
Sedan våra barn kom till världen (äldsta är 10) har tomten aldrig kommit in på julafton. Han har knackat på dörren, pratat en liten stund och sedan lämnat julklapparna vid dörren. Inga kramar, inget knä att sitta i. Vi har varit tydliga (för de äldre, som börjat tvivla) med att tomten som kommer på julafton kan vara utklädd, men däremot ”lurats” med att de i så fall alltid är anlitade av den riktiga tomten. 😛
Jag tycker att tron på tomten är rätt fin ändå, i den här världen vi lever i. 🙂
Jag tycker också att det är bra att varje familj är fri att göra som den vill! 🙂