Ni är en del som undrar och ja, det kommer fler svar på fler frågor! 🙂
Fick en fråga om hur jag slutade älta min uppväxt. Jag tror faktiskt aldrig att jag har ältat den, men jag har sörjt det jag har saknat otroligt mycket. Sörjer. Jag hade fina kläder, jag fick mat på bordet, jag var duktig i skolan, jag hade kompisar. Det såg bra ut men var allt annat än det. Men jag sörjer att jag inte ville ta hem kompisar ifall min mamma skulle få utbrott just då (vilket hände dagligen), för vilken tonåring vill ha ens kompisar hemma när mamman går runt på nedervåningen och kallar en både det ena och det andra helt utan anledning. Eller ja, kanske för att jag hade gått in med skorna tjugo centimeter innanför hallmattan eller liknande. För att jag hade smutsat ner. För det kunde jag kallas hora eller något annat hemskt ord och bli skriken på i flera timmar. Det sörjer jag enormt, att inte ha fått en vanlig uppväxt när det kommer till att släppa in vänner som barn vanligtvis gör.
Jag sörjer också att jag inte har en mamma att gratta på hennes femtioårsdag, som är idag. Jag önskar att jag i alla fall kände ett litet behov av att göra det, men jag gör verkligen inte det. Hon finns, men hon finns inte. Jag sörjer att hon inte vill eller får vara en del av mina barns liv. Jag sörjer att hon missar två (tre) av världens finaste ungar växa upp, att hon inte får se vilka fina barnbarn jag har gett henne, att hon inte var en del av stora händelser som bröllop, eller små vardagsbekymmer. Att hon inte ens har träffat M eller Idun. Men så kommer jag på att det faktiskt inte är jag som ska sörja allt detta egentligen. För idag är jag så rik, på kärlek, relationer och familj. Det är hon som är förloraren. Hon har förlorat barn och barnbarn. Förlorat förtroende. Men samtidigt måste man få sörja det man har förlorat, och jag har ju faktiskt förlorat en av de personer som borde vara en av de viktigaste delarna i ens liv. Det känns orättvist mot alla dom som förlorat sina mammor i sjukdom och olyckor, att ha en mamma som inte finns, fast hon finns. Att kunna men inte vilja. Aldrig att jag skulle vilja vara utanför mina två (snart tre) barns liv och allt de kommer gå igenom i livet. Stort som smått.
Så jag sörjer. Kommer kanske aldrig sluta sörja? Precis som man förmodligen aldrig slutar sörja den föräldern man mist genom mer förklarliga anledningar.
Jag är så tacksam för dessa två och lovar mig själv att aldrig ta dom för givna! Och kanske framför allt att ge dom en anledning till att känna att de fått bästa uppväxten med kärlek i överflöd.
Jag sörjer nästan med dig när jag läser det här. Jag lider så otroligt med dig att du fått en sån uppväxt och det här kanske låter sjukt, men jag kan någonstans tycka synd om din mamma också, för att hon uppenbarligen inte fått den hjälp hon hade behövt få från vården. Det låter inte som att hon mått bra, det låter snarare som att hon verkligen, verkligen behövt hjälp men aldrig fått det och det fick hennes barn betala för. Andra kanske tycker att det är stört, hur jag kan tycka synd om henne, för att oftast reagerar människan med HAT men jag vill inte det, jag vill inte hata henne för att hon gjort dig så illa, jag vill inte medföra mer hat till världen. Plus att det är DIN mor, ingen annan har rätt att tycka såna starka känslor om henne mer än ni som var utsatta.
Jag beklagar det så djupt att du fått en sån uppväxt, att du fått uppleva såna föräldrar (mor) som ett barn inte ska få uppleva någonsin i livet. Men jag är så glad över att se vilken otroligt fin, stark, snäll, ödmjuk och vacker kvinna/själ/mamma du blivit ändå. För du Evelina, är en av dom få människorna på den här planeten (som jag känner till) som är så otroligt tacksam och ödmjuk i livet som du är. Du är kärleken och ödmjukheten själv. Fan vad du är bra Eve.
Stor kram! <3
Tack för din fina kommentar och fina ord <3 Kram
Jag var på en föreläsning på BVC om anknytning förra veckan. Den psykologen sa att ett barn aldrig slutar älska sina föräldrar, de slutar älska sig själv. De orden gjorde så ont i mig, men fick mig att förstå det otroliga band ett barn har med sina föräldrar. Hur man in i det sista kämpar för att få till en bra relation och jag kan därför inte på något sätt sätta mig in i den smärta du genomgått för att fatta beslutet att inte ha din mamma i ditt liv. Och den kamp du måste haft för att älska dig själv efter allt du gått igenom.
Jag vill med detta skicka all kärlek och styrka till dig och säga att jag dagligen inspireras av ditt sätt att se på livet <3
Det är just det som gör det så svårt tror jag, jag hatar inte heller men jag FÖRSTÅR ju hur mkt hon och allt som varit har skadat och skadar. Att det är bättre utan. Men det är ju inte direkt som att dumpa en pojkvän som varit otrogen eller nåt sånt, en förälder är på alla vis en så naturlig del av ens liv och att ta avstånd från den är inget man gör bara för att man är ”lite less” på relationen.
Tack snälla du för dina fina ord! Kramar
Fina, fina du! Tårögd av att läsa. Kan aldrig helt förstå då jag själv haft ”turen” att växa upp i en jättefin familj, där vi alla ställt upp å gör så än för varann. Har själv tre barn å är tacksam varenda dag att jag fick dem, jag gör allt jag kan för att visa hur viktiga de är, hur mkt jag älskar dem. Borde vara självklart men tyvärr är det inte så. Ledsen att du inte fått känna så… Iaf är du en fantastisk mamma å människa!
Kärlek till dig!
Visst borde det, och jag blir ändå lycklig för varje barn som FÅR en fin uppväxt. Tack fina du! Kramar och kärlek tillbaka
Tycker du förklarar dina känslor och tankar på ett väldigt rörande sätt till mig som läsare. Jag har som du ingen kontakt med min biologiska pappa, den bröts när jag var 16 år. Idag är jag 33 år, gift och har 2 underbara barn och fastän det gått så lång tid kan jag sakna att ha en ”riktig” pappa, dock inte den jag hade. Nu till min fråga till dig: hur har ni patat med Elion om din mamma och hur mycket? Mina barn har aldrig träffat eller hört talas om sin biologiska morfar och jag har alltid kallat min mammas man för ”morfar” men hur mycket och när borde man berätta ”sanningen” för dem tycker du? Mina barn är 6 1/2 år och 3 1/2 år.
Vi har inte pratat med Elion om det, min pappas fru är mormor för honom men den dagen han kommer med frågor kommer jag inte dölja något. Jag kommer nog bara försöka vara ärlig med att alla inte har snälla mammor och pappor, och att min riktiga mamma inte varit är snäll mot mig och mina syskon. Men att hon förstår det nog inte själv och så länge hon inte gör det kan jag inte prata med henne. Och att jag inte tycker att hon förtjänar att vara mamma eller mormor och att Elion har en RIKTIG mormor i mormor Maria. Blodsband är viktigt men absolut inte allt! Kram till dig
Jag har en typ exakt (förutom att vi fortfarande ses on occasion) samma ”relation” med min mamma. Hon finns men hon finns inte. Och precis som du säger så sörjer jag med, att inte ha en av de viktigaste relationerna i livet, med en person som faktiskt ändå finns, som vandrar omkring i sitt liv och aktivt väljer bort att vara en del av sina barns liv. Fick ett riktigt stor uppenbarelse idag hos kuratorn om just vad relationen till mamma ställt till med anknytningsmässigt för mig i livet och om hur allt jag gör idag hänger ihop med hennes nyckfullhet mot mig hela min uppväxt. Ena dagen var hon världens bästa mamma, nästa dag var jag inte vatten värd. Så jag lärde mig att försöka ha kontroll på situationen hela tiden och har än idag extremt kontrollbehov, vilket ställer till det en del i min nuvarande relationer. Hon har också fått mig att vilja anpassa mig till alla människor jag har omkring mig, för att vara till lags & inte få sådär ont i magen jag alltid fick när hon switchade från snäll till sådär arg så djävulshornen växte ut i pannan på henne. Usch! Tänk vad den som ändå ska vara en av ens viktigaste personer i livet kan ställa till det för en även i vuxen ålder pga nåt hen gjorde när man var liten. Usch & fy! Kramar till dig, längtar så tills jag och min sambo också får en liten en. Gud så jag alltid ska finnas där för mina barn, villkorslöst, precis som ni gör.
Det är sååå svårt att växa upp som vi har gjort och visst påverkar det oavsett om man vill eller inte! Jag har klarat mig förvånansvärt bra ändå tror jag, mycket för att jag är galet stark i mig själv och inte lät mig brytas ner på djupet, men visst har jag också ärr. Har väldigt stort närhetsbehov och bekräftelsebehov, vilket säkert kan vara jobbigt för M men jag är så glad och tacksam för att han förstår, och det gör mig också tryggare i mig själv. Och nu menar jag inte att man är svag för att man får mer men, hoppas verkligen inte du tar det så! Men jag tror att min räddning var att lyssna på magkänslan om att hon inte är frisk, hon vet nog inte alls vad hon gör och hon skulle behöva hjälp. Sen att hon inte fick den för att det var så lätt att dölja är väldigt tragiskt. BRA att du fokuserar på framtiden och vet hur man ska vara som förälder i grunden <3
Åh vad jsg ryser!! Massa kramar!!
Kram till dig ♡
Jag har också vuxit upp med denna psykiska misshandel och den har satt djupa spår i mig. Jag har inte lyckats gå vidare som du. Det är verkligen beundransvärt!
Hoppas du känner att du kan göra det snart fina du. Ta hjälp om du måste men låt inte det som varit förstöra det som är nu <3 <3 <3 Du förtjänar mer! Kramar
Nydelig skrevet Vil bare gi deg en klem jeg ❤️❤️❤️
<3
Så fint skrivet av dig! Du sätter ord på sådant som jag som växt upp i ett kärleksfullt hem har svårt att greppa. Jag tänker att det är viktigt att det kommer fram och personer förstår att de inte är ensamma, för även om jag själv är lyckligt lottad så förstår jag ju att ni är alldeles för många som fått gå igenom sådan saker 🙁
Sedan jag blev mamma för ett halvår sedan har jag funderat en del på hur jag ställer mig till det här att klippa familjeband. Har hört många som säger att mamma är ju alltid mamma och så kanske det är, men bara biologiskt tänker jag. En biologisk mamma behöver ju inte vara samma person som en helhjärtat engagerad och kärleksfull mamma som gör allt för sina barn. I mina funderingar tänker jag att det är upp till mig som vuxen att förtjäna en plats i mitt barns liv och upp till mig att ta hand om det förtroende jag fått som hans mamma. Och att jag inte ska missbruka det förtroendet eller göra något som får honom att vilja klippa banden till mig.
Jag har så oerhört svårt att förstå hur man kan behandla sina barn illa men jag blir så varm när du skriver så fint om dina barn <3 Stor kram till dig!
<3 Kramar tillbaka
Jag har också haft från och till relationer med mina föräldrar, just nu till. Men samtidigt från.. Blir väldigt tungt då jag jämför mina föräldrar samt mina svärföräldrar. Dom sistnämnda är till 100 procent närvarande, kommer & hälsar på & är här & nu med barnbarnen.
En fråga, har hon koll på att du bloggat/bloggar, samt skriver om henne (fastän du inte gör det rakt Jr alla gånger) & har du fått någon respons från henne, kommentar här eller på annat vis? Är du rädd att hon någon gång i framtiden kommer söka upp dig & då låtsas som ingenting?
Jag vet inte om hon läser, men hon vet om min blogg och jag vet även att hennes ”följeslagare” läser här inne och säkerligen rapporterar. Inga kommentarer men vad ska hon göra? Att jag äntligen får göra min röst hörd är inte mer än rätt tycker jag.
Tror inte det finns en chans i världen att hon kommer söka upp mig och låtsas som ingenting, för i hennes värld är det jag som gjort något fel och hon hatar mig för det. Hon kommer aldrig förlåta mig för det jag gjorde. Skulle hon mot förmodan en dag få hjälp och inse vad hon gjort finns jag här och då lyssnar jag gärna på vad hon har att säga, men att låtsas som ingenting går liksom inte efter allt som hänt och jag mår så mycket bättre nu än då.
Så otroligt tråkigt att växa upp med en mamma som behandlat dig och dina syskon på det sättet. Jag är glad över att du kommit så långt i livet som du har. Byggt upp en fin familj med kärlek och som behandlas precis som den ska! Förstår att du sörjer och så kan det vara hela livet ut. Din mamma var ju ändå den som gav dig liv och hur kan man då göra som hon gjort/gör? Viktigt att veta att det inte är fel på dig eller dina syskon. Och det så härligt att veta att du har en bra pappa och extramamma vid din sida. Jag anser att det viktigt att svara på dom frågor dina barn kommer ha för att dom ska förstå hur det inte ska vara. ❤️
Jag själv har växt upp med min mamma som egentligen inte skulle ha fått skaffa barn om hon fick barn nu. (Min pappa har jag aldrig bott med.) Tack och lov hamnade jag hos mina (foster)föräldrar när jag var 9 år och det var då jag förstod att något var fel. Tack vare dom, lever jag och har levt precis som man bör. Men jag har haft problem att förstå hur min mamma kunnat göra saker som hon gjort. Hela tiden har jag ändå vetat att hon inte är frisk och att det inte är något fel på mig. Jobbigast var då jag själv blev gravid med min son. Var rädd att bli som min mamma men jag tog hjälp av en psykolog via mvc och allt har gått bra. Min mamma har inte funnits i mitt liv på många år och hon kommer aldrig få ta del av min sons liv. Frågar han en dag så kommer jag absolut säga sanningen. Jag sörjer då och då men inget som stör mig dagligen. Jag är väldigt glad över att mina (foster)föräldrar fortfarande finns för mig och min familj och att jag får chansen att leva ett liv med kärlek.
Kram till dig!
Vad fint att du har en fosterfamilj som ÄR familj!! Jag önskade många gånger att jag också hade fått komma till en fosterfamilj men jag skrek inte tillräckligt högt. Tror att man är mer uppmärksam på de där varningssignalerna, jag tror att min uppväxt ger mig en extra dos tålamod många gånger när det kommer till trots tex, även om jag också kan tappa tålamodet, så inser jag för det mesta att det däär ääär ju ingentingen att bråka om. Föräldraskap är svårt nog som det är, så att ha fel grunder med sig ger en verkligen ännu mer att hantera. I alla fall är det så för mig. Man lär ju sig av sina föräldrar många gånger, men jag är livrädd för att ta efter min mammas sätt att vara mamma…
Kram tillbaka
Stor kram <3
Fint inlägg. Jag har också sörjt i perioder. Men inte över min mamma utan över min pappa. Idag har vi dock en helt okej relation. Jag lider med dig. Kram
Jag bröt med min Far å jag har haft samma känslor. Han har skapat så mycket ångest å gjort mig illa både psykiskt å fysiskt men skulle han inse vad han gjort så skulle han inte orka har jag fått höra av en terapeut och förmodligen tog han aldrig oss barn till sig helt för då skulle han höra av sig. Jag känner ingenting faktiskt längre men ärr finns. Mina barn kommer få veta om dom frågar men annars är deras ”Morfar ” Mammas man. Starkt av dig att berätta allt. Kram