…såg min mage ut så här! Gud vad jag kan sakna den, kan även sakna den där putiga rumpan som försvann någonstans den med haha… Här är jag kring vecka 20 för vi gjorde rutinultraljudet i vecka 18+0 och det var 3 juni om jag inte minns fel.
Jag hade en så kallad pojkmage som inte syntes framifrån eller bakifrån. Jag kände sparkar tidigt, redan innan rutinultraljudet och jag fick sammandragningar ungefär i samma veva som det ultraljudet. Jag hade foglossning, gick upp en jäkla massa kilo, var på gränsen till havandeskapsförgiftning och hade på slutet så ont i bäckenet att jag ramlade ihop ett par gånger när jag skulle ställa mig upp från soffan. Förlossningen varade 33 timmar, hade regelbundna värkar från när vattnet gick men 8 av sista timmarna var jag öppen 4 cm och uppåt och hade hemska värkar fram tills han var ute.
Ändå saknar jag det, det finns inget mer speciellt än att känna de där första sparkarna, det finns inget mysigare än att få små buffar tillbaka när man trycker lite lätt med fingrarna mot magen på det stället där man vet att en liten fot gömmer sig… Det finns inget häftigare än att föda barn, hur ont det än gör. Tycker jag alltså ;). Skulle aldrig byta bort det mot att stå brevid, för mig var det som för många andra, smärtan glömdes av så fort han var ute och låg på min mage. Från första sekund älskade jag honom mer än någonting annat. Tack Elion för att jag fick bli din mamma, för dig gör jag allt!
Haha jag vill egentligen inget speciellt med det här inlägget och jag vill absolut inte ha massa kommentarer med frågor om det inte är dags för nummer två snart. Nej det är det inte. Jag blev bara väldigt nostalgisk när jag såg i iphoto att just idag för tre år sen såg min mage ut sådär. Tiden går så ofattbart fort och jag är så GLAD att jag har fått gå igenom den resan som fortfarande pågår, som jag hoppas får fortsätta resten av mitt liv. Och jag hoppas verkligen att jag någon gång får gå igenom en likadan resa till :).
Ja, även med de negativa bitarna medräknade så är det ju i slutänden värt precis allt!
Det var så himla häftigt att följa dig på den resan genom datorskärmen, du var så fin med din mage 🙂
Fantastiskt. Längtar tills min mage ser ut sådär!:)
Jag gör den där underbara resan för andra gången just nu (är i v. 30) och jag måste bara få säga att det är så otroligt härligt att denna gången få dela graviditeten inte bara med partnern utan även med det blivande storasyskonet (hon är lite drygt 2år). Barn ser på saker på en sånt underbart, direkt och okonstlat sätt. Det ger en helt ny dimension av lycka och förväntan till graviditeten.
Oj vad det lät pretto, men det är verkligen så. Får väga upp det genom att säga att det är skitjobbigt att hålla jämna steg med en tvååring samtidigt som man egentligen bara vill ligga på soffa och vara tjock och trött ifred 😛
Så kommer jag här då och ska vara tvärtom som vanligt haha! Jag ÖNSKAR av hela mitt hjärta att jag kände något i närheten av det du skriver. Jag hatade vrkligen att vara gravid, jag förbannade bebisen och resterande närvarande människor inkl mig själv ett antal gånger under förlossningen och när jag fick upp den lilla ville jag att de skulle ta bort henne så att jag fick vara ifred.
Det grundar sig enbart i att jag hatade mig själv nåt så innerligt vid tidpunkten, jag var livrädd att något skulle vara fel och var övertygad om att om jag visade kärlek till den lilla så skulle hon dö ifrån mig. En helt fruktansvärd verklighet som jag önskar att jag slapp men som jag fortfarande kämpar med varje dag. Inget jag skäms för (för jag tror inte att jag är ensam) men det är något som jag inte vill uppleva igen. Det dåliga samvetet över det ska vi inte tala om.
Gumman, alla känner olika och jag vet flera mammor som inte kände den totala kärleken på en gång! Huvudsaken är ju att den FINNS där oavsett när den startar och att den finns hos er är det ingen tvekan om. Ni är kärlek <3
Tack fina! Jag hoppas verkligen att lillan märker det också, hon ska aldrig behöva tvivla om jag så ska dö en plågsam död för att bevisa det! <3
Tycker det är mysigt med dina minnes inlägg som ploppar upp ibland. Speciellt eftersom jag är en trogen läsare och kan minnas endel jag med (från mitt perspektiv som läsare)..
Kram till dig och tack för att du bloggar!!
Jag har 3 barn födda -91, -93 och -07 o jag har alltid sagt att jag skulle vilja ha hur många barn som helst bara för att gå igenom en förlossning igen. Många tycker jag är tokig men det är faktiskt sant. Jag har varit o föreläst för en väntabarngrupp på en vårdcentral o barnmorskan blev hur glad som helst över att höra mig säga det till de väntande föräldrarna. Vanligtvis får man höra om hur hemskt allt är o hur ont det gör men inte om hur härligt det faktiskt är. All denna väntan o sedan det lilla härliga knytet på magen. kanske blodigt o lite kladdigt, men härligt. vårt barn som vi har väntat på. All denna kraft som ligger bakom att detta barn nu äntligen har anlänt. Nu kommer jag inte att gå igenom det fler gånger men jag kan ändå faktiskt längta till detta, väntan, graviditet o sen det sista men underbara en förlossning. Kram till er. Hoppas att ni får gå igenom detta flera gånger om.
/Från en som gjort det 3 gånger med lika stor lycka varje gång.
Åh vad jag bara kan instämma.. även om jag mådde skit så saknar jag den växande magen och sparkarna. Hoppas också vi kommer få uppleva det igen någon gång i framtiden 🙂
Kram på er